Knappt 60 år efter andra världskrigets slut är det mycket oroväckande hur efterfrågan på starka ledare ökar runt om i världen. Inte minst oroande är den ökande efterfrågan i demokratiska länder. Under en lång period efter kriget trodde vi att världen för evigt var vaccinerad mot dumheten att medborgarna skulle lämna ifrån sig ansvaret för sin egen vardag och överlåta det till starka ledare. Men så var det tydligen inte.
Vad får folk att ge upp hoppet om att kunna sköta sin egen vardag? Vad får folk att frivilligt låta sig förslavas? Är det drömmen om ett ansträngningslöst liv? Är det reklam-TV? Håller krämarna, som Jesus kastade ut ur templet, upp en orimlig idealbild som gör folk desillusionerade? Varför kan inte föräldrar, skola och annan omgivning förmedla rimliga perspektiv på vad livet är?
Vi lever idag i en värld som är öppnare och med större möjligheter än någonsin att förverkliga drömmar. Varför sprids då denna pessimism, misstänksamhet, intolerans och uppgivenhet? Är det något fel på drömmarna? Är förväntningarna för höga, eller rent av för låga?
Jag har haft många jobbiga stunder i livet medan de pågick. Men när jag försöker tänka efter vad det var som var så tråkigt eller jobbigt, kan jag nästan utan undantag bara komma ihåg att jag var lycklig hela vägen. Rådlös har jag sällan varit. Kan det vara de rådlösa som vill ha starka ledare? Risken är att de inte bara blir rådlösa, risken är stor att den starka ledaren även gör dem och oss allihop brödlösa. Minns hur det var bakom järnridån. Rådighet och dådkraft hos de enskilda medborgarna är den bästa förutsättningen för ett fritt och gott samhälle. Dessa dygder måste uppmuntras, inte motarbetas som man gör i våra bygder. Vi behöver ett starkt försvar av friheten, inte starka ledare som tar den ifrån oss.