I vänsterdemagogin ingår att svartmåla något som de kallar egoism. De förutsätter att människan först måste fullgöra en diffust definierad plikt gentemot kollektivet innan hon har rätt att kräva någon som helst rättvisa för egen del.
Det var ifjol 50 år sedan Maslow presenterade sin behovstrappa. Av den framgår mycket klart att varje individ måste först få sina egna primära behov tillfredsställda innan hon kan hjälpa andra. Tvärt emot vänsterdemagogin krävs det alltså att människan först har ett så starkt ego att hon känner trygghet i sig själv innan hon kan börja verka oegennyttigt. Sambandet mellan ego och oegennytta är alltså inte konflikt mellan dem, utan det andra förutsätter det första. Charity begins att home.
På liknande sätt förhåller det sig med solidariteten. Solidaritet är en påklistrad generositet gentemot andra människor. Vänsterfolket kan behålla den, för den avslöjar egentligen deras falskhet. Vad liberaler istället alltid hävdat är altruismen. Det är en oegennyttig hjälpsamhet grundad i den egna styrkan, inte en i den egna svagheten kommenderad hjälpsamhet för att främja en politisk agenda, som solidariteten är.
För att kunna ta egna steg uppåt på behovstrappan krävs frihet. Erfarenheter från samhällen med stor personlig frihet visar att viljan att hjälpa andra inträder ganska tidigt. Till skillnad från i till exempel Sverige, där samhället, alltså någon annan, antas med skattepengar lägga livet till rätta för dem som behöver hjälp. Därmed blir friheten minimal, både för dem som kan och för dem som inte kan.