Vi måste börja tala om döööden. Döden är inget option, inget val. Det är ett krav och ett absolut faktum. En nödvändighet för livet.
Likväl finns det i vår tid tydligen massor med människor som inte accepterar döden som en realitet och ett tvingande slut för alla. Döden ska motarbetas till varje pris. Livet skall förlängas och hållas igång in absurdum, oavsett hur det livet gestaltar sig. Oavsett livets innehåll och mening.
Men livet har ingen mening i sig. Det är vad man fyller det med som ger mening. Jag dör betydligt hellre i en alldeles banal olycka när jag är mitt i färd med att fylla mitt liv med mening, än jag dör sotdöden, förtvinad och dement i utdragna plågor.
Den allt mer vittomfattande nollvisionen i jakt på allt man kan dö av, trafik, hjärtinfarkt, cancer, självmord med mera, blir till slut bara en absurd misskreditering av livet. Ett lustmord. Ett mord på livslusten.
Våra liv snärjs i allt fler lagar och regleringar som ska befria oss från den överraskande döden. Men ingen verkar inse att det är just då som livet tas ifrån oss. Vi ska vara produktiva och lönsamma för staten och profiten. Våra liv är till för dem. Därför får vi inte dö i förtid. Därför får vi inte rå över våra egna liv. Vår frihet reduceras till en post i någon annans lönsamhetskalkyl.
Hur ska någon våga ta upp kampen för frihet när det är så skamligt att dö med stövlarna på? När det anses finare att dö bortglömd på senilavdelningen?
Har vårt moderna sekulariserade, demokratiska, jämlika samhället fått en bristsjukdom? Brist på fatalism?
Är det ett psykotiskt skifte i fokuseringen, från glädjen i livet till sorgen med döden? Är inte nornornas verksamhet legitim längre? Men om de inte längre spinner livstrådar av olika längd och utseende, vad återstår då? Den levande döden, zombiedöden?