Nu är det lite på modet att tala om federalism och på vilka nivåer olika beslut ska få fattas. Men alla tycks ha glömt den viktigaste nivån, individens. Det finns så många beslut som inte alls får underställas kollektivet. Man kan lite tillspetsat säga att här måste man dra en demokratisk linje i gruset. Hit men inte längre får kollektivets inflytande sträcka sig, och det gäller alldeles oavsett om kollektivets beslutsprocess är demokratisk eller inte. På den här sidan linjen gäller individens beslutanderätt, oinskränkt.
Kort sagt, alla samhällsproblem kan inte lösas inom demokratin eller med demokratiska metoder. Ty demokratin förutsätter ett kollektivt beslutsfattande och det finns alltid problemområden som inte kan eller bör vara underställda kollektiva beslut. Demokratin måste, för att vara god, lämna ett utrymme för individen och hennes alldeles egna beslut. Jag tillhör dem som anser att detta individuella utrymme ska vara största möjliga. Det är här kopplingen finns till federalismen och subsidiaritetsprincipen. I princip ska individen få bestämma allt, utom i de fall då individens beslut är till skada för andra individer. Det är i det läget besluten måste lyftas till en gemensam nivå där förhandling och kompromiss kan föregå ett beslut. Federalismen kan inte utgå från ett aldrig så litet kollektiv som minsta och grundläggande enhet. Individen måste tillåtas vara den minsta enheten.
Att rättfärdiga tvång, eller normera straff?
En annan fråga som nära hänger ihop med frågan om det demokratiska samhällets utveckling och individens ställning i detsamma är avsikten med och tolkningen av lagen. Skall avsikten med lagens förbud, påbud och straffsatser vara att legitimera för samhället att övervaka medborgaren i alla detaljer och med tekniska eller andra medel förhindra henne att göra egna val. Eller ska lagen vara det rättesnöre med vilket man dömer den som har begått ett brott? Jag vill nog ha den senare ordningen. Frihet är inte frihet om det inte innefattar friheten att göra fel och tvingas ta ansvar för sina fel. Lika lite som demokrati inte är något att ha om det inte innebär frihet för individen.
När kommer friheten till byn?
Det antika Greklands demokrati var inte förknippad med någon religion. deras gudasagor var mer av typen hjältesagor för moralisk uppbygglighet eller varnagel. Det offentliga demokratiska forum där beslut fattades var inte styrt av religiösa påbud.
När Island kristnades ändrades normen för det offentliga samtalet från asatro till kristendom. Asadyrkan och blotande förbjöds i det offentliga rummet och förvisades till det privata.
Vid reformationen beslöt den kristna världen att göra åtskillnad på världslig och gudomlig makt. Under den franska revolutionen beslöts att religionsfrihet även kan innebära frihet från religion och att det offentliga rummet lämpligen är fritt från påträngande religiösa symboler.
Det är ett mödosamt och långvarigt arbete att befria demokratin från religionerna, men det måste gå och det måste göras.