För några decennier sedan citerade CUF ofta Mao. ”När förändringens vindar blåser bygger somliga vindskydd, medan andra bygger väderkvarnar.” CUF pläderade för att acceptera och jobba för förändringarna, dra nytta av dem.
Nu är deras gamla ordförande, Andreas Carlgren, miljöminister. Men nu vill han att vi ska lägga våra resurser på att stoppa förändringarna, varken vindskydd eller väderkvarnar. Stoppa klimatförändringen är det enda budskapet. Varför det ?
Varför inte vår tids väderkvarnar? Varför inte satsa på att vända förändringen till vår fördel? Varför ska vi ta för givet att vår uppgift är att vidmakthålla status quo i en föränderlig värld?
Statsministern har talat om för sina partikamrater att de måste följa med i förändringarna. Men varken han själv eller hans regering tycks vara modiga nog att säga att klimathysterin är en naken kejsare.
Allt med klimatprefix har blivit statens nya kassako. Folket pungslås och kastas oupphörligt mellan hopp och förtvivlan, medan överheten roar sig med ständigt nypåfunna nycker för att motivera skatter, övervakning och ofrihet för folket.
Politiker av alla schatteringar finner det enklare och mer ”lönsamt” att införa miljöskatter än att bygga samhälle. Hellre en ny eller höjd skatt än en ny infrastruktursatsning. En växande ekonomi och växande befolkning balanseras inte av större eller mer användbara spelplaner för företag och medborgare. Att medborgarna inte får något konkret värde tillbaks för miljöskatterna bekymrar inte dessa politiker. Det är kommande politikers huvudvärk. De uteblivna satsningar som miljöskatterna tar pengar ifrån gör bara att de existerande anläggningarna och strukturerna belastar miljön ännu hårdare. därigenom blir miljöskatterna direkt kontraproduktiva.
Men det är klart, det ger de beslutande politikerna good will och miljöopinionens nyttiga idioter något att hurra åt.