Kvinnan är hårdvaruprogrammerad för att föda barn. Det är artens försäkring för att överleva. Visst finns det måhända några undantag och några fall där programmet är skadat och graviditet inte kan inträffa. Poängen är att en art som inte har hårdvaruprogammerat honorna att föda avkomma, den överlever inte. Följdriktigt så står inte heller några sådana arter att finna.
Människan överbefolkade sin planet under tidsspannet för 20000 till 5000 år sedan, alltså perioden då vi lämnade jägarstadiet och inträdde i jordbrukarsamhället. Det var i egentlig mening ingen utveckling till något högre stadium. Det var bara en av många möjliga utvägar att hantera den tidens trängsel.
Övergången från jägarsamhälle till jordbruksdito innebar samtidigt en förlust av frihet. Fler individer på en begränsad yta innebar med nödvändighet att vars och ens möjligheter att göra som den ville begränsades. En helt ny komplexitet i lagar och regler som styr samhällsstrukturen infördes, eller infann sig, uppfann sig själv, eller hur man nu vill beskriva det.
Överbefolkningen har dock fortsatt. Först nu har vi nått en befolkningstäthet där vår numerär hotar vår biotop, planeten jorden. Lokalt har liknande tillstånd inträffat tidigare. Det har inträffat för människan, exempelvis på isolerade öar. Det inträffar med jämna mellanrum för andra arter. Mest känt kanske för gnagare; möss, råttor, lämlar, kaniner. Då och då kraschar dessa populationer inom sina biotoper.
Det som är unikt för oss just nu, är dels att det för första gången gäller hela planeten, och dels att det drabbar en så högt stående art att den har moraliska system, ideal som den förnuftsmässigt kan resonera kring. Hur ska våra problem lösas? Här finns ingen egentlig debatt, trots hajpen kring klimatdystopierna.
Har varje kvinna rätt att föda barn? Har hon rätt att föda så många barn hon önskar? Ska vi rädda alla svaga individer som föds? Övriga arter i naturen gör inte det. Hur många män behöver vi? Det behövs inte så många för att hålla nativiteten och befolkningsmängden konstant. Fast, med en obegränsad rätt för kvinnorna att föda barn vore det bara att skjuta problemen framför sig. Hur skulle urval ske? Vetenskapliga avelsprogram, darwinistisk utslagning, lotteri?
Eller ska vi hoppas på teknologisk utveckling? Fortsätta befolka jorden tills vi står som packade sillar och kippar efter luft? Vad har då hänt med frihet, integritet, livskvalitet, samhällsstruktur med mera? Vilken sorts samhällsfördrag föds vi då in i och tvingas acceptera?
Inget av detta diskuteras idag. Alla verkar bara rusa på och förutsätta att alla ska räddas, alla ska med in i en ännu mer överbefolkad framtid där något slags tekniskt under, skapat av oss själva, ska frälsa oss från såväl vådan av den teknik vi hittills använt utan koppling till våra ideal, som våndan av att fatta beslut om de ideal som ska guida oss i framtiden. Det låter som en tankekonstruktion illustrerad av M.C. Escher. Allt är synvillor, tankevillor, men den som skriker högst och mest hoppas få sin vrångsyn antagen som sanning.
Eller kan vi lägga moralen åt sidan och strunta i konsekvenserna för våra humanistiska ideal och istället koncentrera våra ansträngningar på komma ut på topp efter den oundvikliga kraschen? Är det inte det stormakterna; USA, Sovjetu- (förlåt, Ryssland), Kina och Indien redan har satsat sina resurser på? Medan EU och en stor del av alla småstater förtvivlat försöker få elefanterna att dansa efter deras pipa. Allt medan en grupp mellanstora wannabes som Chavez, daSilva, Ahmadinejad, Jong-Il och kanske någon fler, förtvivlat försöker komma med i stormaktsgruppen.
Vi tror oss veta att Sverige av rent geografiska skäl kommer att klara kraschen relativt bra. Är det då rätt att offra vårt land för att efter kraschen tvingas sälla oss till alla fattiga länder i hårdare drabbade regioner som villkorslöst överlämnar sig till stormakterna?