Ett samhälle och dess lagar är som en ångpanna och dess inneslutning. I båda byggs det upp tryck: I samhället genom medborgarnas olika åsikter, frustrationer, idéer, mål och drömmar. Det som håller samhället samman är dess lagar. Men precis som med ångpannan måste det finnas säkerhetsventiler, annars exploderar hela härligheten.
För samhällets del innebär det att lagarna inte får vara så rigida att undantag inte kan medges. Det innebär också att samhällets kontrollmekanismer inte får vara så oeftergivliga att medborgarna inte kan välja att göra fel. Övervakning, elektronisk kontroll, beteendestyrande teknik med mera, som endast släpper fram det som bestämts vara korrekt, blir i längden ohållbart.
Alla vet att människor är fallerbara. Alla människor är det. Det är människor som stiftar människornas lagar. Därmed säger logiken att det kan bli fel på lagarna. Det gäller särskilt som vi lever i en föränderlig värld. De förhållanden som rådde när lagen stiftades, kanske inte längre råder. Inte ens ofelbara människor skulle kunna följa lagen till punkt och pricka om lagen eller dess övervaknings- och kontrollmekanismer är felaktiga eller för hårda. Den världen är helt enkelt omänsklig. Därför måste vi besinna oss och inte stänga inne våra mänskliga sidor med så hårda lagar att vi inte kan leva efter dem. Inte heller ska vi införa lagar om alkolås i bilar, automatisk hastighetskontroll, tvingande bältespåtagare med mera. Trafiken är ett extra tydligt område, men principen är tillämpbar på många andra.
Sådan juridisk fundamentalism, eller fundamentalistisk tilltro till ett lagreglerat samhälle är lika skadligt för samhället som vilken religiöst betingad fundamentalism som helst. Land kan icke enbart med lag byggas.