Frågan om ett heltäckande DNA-register har väckt debatt, med rätta. I vissa analyser jämförs med Orwells 1984 och konstaterar att detta inte är att jämföra med kameraövervakning som det handlade om där. Ingen har hittills, vad jag sett, jämfört med Ray Bradburys Fahrenheit 451. Typiskt svensk okunnighet.
Fahrenheit 451 blev ingen stor succé i Sverige. Den blev ingen del av den intellektuella elitens gemensamma referenssystem. När jag tänker på 451 menar jag boken, helst i original på engelska. I boken är alla medborgare registrerade i dataregister och har ett inopererat datachip i armen. Ett slags föregångare till dagens RFID.
Varje dag måste alla medborgare passera en kontrollstation liknande en bankkortsautomat, där de sticker in armen, blir avlästa, injicerade med en ”mind control drug” med mera. Den som inte gör det blir jagad av mekaniska spårhundar som fångar in och genom injektion oskadliggör dissidenten. Allt detta saknas i filmen, som mest handlar om rätten att läsa bibeln, vilket endast är ett litet sidospår i boken. Se inte filmen, läs boken!
Med ett fullständigt DNA-register, automatisk DNA-anlysutrustning och annan spårutrustning är vi mycket nära dystopin i Fahrenheit 451. Idag behöver man inte ens injicera drogerna. Idag vet vi hur man ska göra för att det ska räcka med att stryka en droppe av ett ämne på huden för att det ska tas upp av kroppen. Som maskering för det verkliga syftet kommer du säkert även i framtiden att tvingas dra ditt kort eller liknande i SL-terminalen. Samtidigt scannas ditt DNA och din hud bestryks med ett ämne som gör dig foglig för myndigheterna.
I princip finns redan all nödvändig kunskap och/eller teknik för att kunna göra detta nu. Om man inte kan se ens risken för att detta kan utgöra en kränkning av medborgarnas personliga integritet vet jag inte vad man ska tro. Kanske att systemet redan är infört, men har missat mig för att jag inte åker tunnelbana?
Din och min frihet måste vara mer värd än statens totala kontroll.