SVT2 visar Little Big Man från 1970. Den handlar om de amerikanska indiankrigen efter inbördeskriget. I överförd betydelse handlar den också om det då (1970) pågående vietnamkriget.
Som filosofisk övning kan den sägas handla om heder, avtal och svek. Frågor som vilka är förutsättningarna som måste finnas på plats för att två parter ska kunna sluta avtal som båda är beredda att anstränga sig för att upprätthålla? Måste parterna dela religion? Ha samma kön? Vara från samma ort? land? Vara av samma ras/från samma kontinent? Måste den ena vara militärt överlägsen? Eller måste de vara jämbördiga?
Redan vikingarna konstaterade att de inte kunde uppnå hållbara avtal med indianerna. Därför avbröts deras bosättning i Vinland. Till de förutsättningar som rådde då måste man hålla i minnet att vikingar och indianer var vapenteknologiskt jämbördiga. Men vikingarna var numerärt underlägsna och med nästan obefintliga försörjningslinjer bakåt som kunde föra in mer personal och vapen eller annan materiel.
Det som förefaller vara mest gemensamt för de båda ”indiankrigen” med 800 års mellanrum tycks dock vara att vid båda tillfällena saknades på båda sidor respekt för den andra sidan. Respekten verkar också ha saknats på flera plan, eller i flera och kanske rent av alla perspektiv. Både de U.S.-amerikanska kolonisatörerna, vikingarna och indianerna förefaller ha ansett sig själva som moraliskt överlägsna. Ingen part verkar därför ha haft någon genuin avsikt att upprätthålla ingångna avtal.
Både indianerna och européerna (vid båda tillfällena) kom från traditioner där det ansågs normalt att man härskade över den mark, det landområde som man erövrat och/eller försvarat med vapen. Den som inte kunde försvara sitt land hade heller inte rätt till det. På samma gång som fäderneslandet skulle försvaras in i döden så var man inte välkommen till någon annans fädernesland. Två sidor av samma mynt och ett slags återvändsgränd. Tanken om världsmedborgare är ett senkommet påfund.
Det är bara cirka 120 år sedan de senaste indiankrigen och cirka 60 år sedan det sista stora kriget i Europa där ett folk med vapen avsåg att lägga andras land under sin makt. Därefter har vi haft ett kallt krig, med markockupation och ett balkankrig. Fred i ömsesidig respekt är sannerligen ingen långvarig tradition.
Sverige har inte upplevt något försök från annan makt att lägga vårt land under sig sedan 1809. Sverige är i sanning ett märkligt land i världshistorien. Jag påstår inte att det gör oss bättre på något sätt. Men det kan göra det svårare för oss att förstå andra.
Paradoxalt nog kan det också göra det svårare för oss att förstå oss själva. Det vi kan se hos andra i fråga om heder, moral, värdegrund med mera, kanske inte ser likadant ut hos oss, men sådana saker finns även här. Vi kan bara inte se vår kodex hos andra. Därmed kan vi inte spegla oss i andra för att få syn på oss själva. Men de synsätt vi har på heder, moral och värdegrund påverkar naturligtvis hur vi behandlar varandra och hur vi behandlar andra. Däri ligger också vilka avtal vi upprätthåller bra och vilka vi struntar i. Därav visar sig vår respekt för andra. Därur kommer, från vår sida av det gemensamma ansvaret, den respekt andra visar oss.
Jag kan tycka att svenskar påfallande ofta är respektlösa mot alla i sin omgivning. trots vår kollektivistiska fostran i folkhemmet. Eller kanske i viss mån därför. Men den viktigaste orsaken till detta tror jag består i att vi dels inte känner till vår egen kodex. Dels i att vi inte har någon gemensam kodex, fast vi utgår ifrån att vi har det. Här finns ett gigantiskt område att utforska för svenska filosofer, statsvetare, politiker med flera. Och naturligtvis inte minst viktigt, det svenska folket.
Vår unikt fredade situation kan ha gjort att vi kommit på efterkälken i filosofisk utveckling. Jag kan inte bli kvitt det starka intrycket av att Kruses ”Bondelyckan” innehåller betydligt fler svar än vad den fått erkännande för.