Kvinnor är liv. För tydlighets skull ska jag vara lite överdrivet kategorisk. Utifrån egna observationer av verkligheten påstår jag att kvinnor är mer måna om att värna liv än vad män är. Kvinnor månar i större utsträckning om allt liv, om obetydligt liv, utsatt liv. Kvinnor är helt enastående på det viset. Utan kvinnor, inget liv. Så enkelt är det. Om det mest extrema av det kvinnliga värnande av liv skulle få råda så skulle döden inte finnas. Men så fungerar inte naturen och livet. Döden måste också finnas, för förnyelsen av livet, för att livet ska bli uthärdligt.
Därför finns döden, och män. Män har betydligt lättare att acceptera döden, sin egen eller någon/något annans/annats. Män är snabbare att ta på sig rollen som ansare av liv, slaktare, bödel, soldat. Allt från att ta död på en enstaka insekt, röja sly, fälla träd och kriga kommer lättare för män. För att göra plats för nytt liv, annat liv.
Kvinnor har fått allt mer betydelse i såväl opinionsbildning som beslutsfattande. Därmed har kvinnors värnande om liv kommit att få allt mer tyngd. Man kan säga att den allmänna meningen, den offentliga debatten och det demokratiska beslutsfattandet har feminiserats.
Om vi ser den aktuella klimat- och miljödebatten i ljuset av denna feminisering framkommer också ett annat problem än frågan hur vi ska rädda Jorden. En annan fråga än hur vi ska behålla klimat och miljöer så som de är just nu eller var för några decennier sedan. Då visar det sig tydligt att naturen inte är så statisk som den feminiserade debatten förutsätter. Det visar sig även och med än större tydlighet att det stora problemet inte är miljö eller klimat. Det riktigt stora problemet är befolkningsökningen, överbefolkning, livsöverskottet.
Modern medicin och sjukvård räddar allt fler. Moderniserat, mekaniserat och teknikbaserat jordbruk föder allt fler. Internationell övervakning avslöjar varje krigshärd, med avsikt att hindra dödande. Mänskligheten har mer än tredubblats på hundra år. Det är inte konstigt att det har blivit trångt, att det frestar på miljön.
Den fråga som den feminiserade debatten inte ens tar upp till beaktande, är den om ansvaret för döden. Eller åtminstone en begränsning av livet, av tillskott på liv. Den som tar sig för att råda över livet måste också acceptera att råda över döden, Det ansvaret har inte de bullrande miljöalarmisterna tagit för fem öre. De har helt och hållet låtit påskina att allt liv ryms och kan existera samtidigt. Trots att den naturvetenskapliga, biologiska forskning som de oftast åberopar entydigt visar att så inte är fallet.
Miljöalarmisterna åberopar också en moralisk plikt att verka för att allt liv får existera oinskränkt. Då tar de denna feminiserade syn på tillvaron som axiom och tar inget moraliskt ansvar för döden eller livets förnyelse. Denna ståndpunkt är, som jag ser det, moraliskt ohållbar. Men hur förklarar man det för en feminiserad opinion utan att framstå som en massmördare in spe?
Hur förklarar man att naturens lagar gäller, alltid. Att om världen tillåts att kraftigt överbefolkas så sjunker livskvaliteten för alla så lågt att i slutänden äventyras allas möjligheter till liv? Att den livsbejakande goda viljan, snällismen till slut blir sin egen värsta fiende?
Alltså måste överskottet, överflödet ansas. Men hur? Det är den extremt svåra frågan. Sjuttio år efter Guernica, sextio år efter Hitler, femtio år efter Stalin, fyrtio år efter Mao, trettio år efter Pol Pot, tjugo år efter Ruanda, tio år efter ex-Jugoslavien, hur ska människan kunna klara av att hantera frågor av detta slag, som berör deras egna livsvillkor?
Alldeles oavsett om vi vill rädda planeten, rädda mänskligheten eller rädda en viss livsstil eller vissa människor, så måste vi fatta en del eventuellt jobbiga beslut. Hur ska vi resonera då? Vad ska vägleda oss? Och säg inte Gud, för det är snarare en del av problemet än en del av lösningen.
Vi kan vara oense om medlen, men det brukar lösa sig. Sådana konflikter har vi någorlunda bra lärt oss att hantera. Men när vi kommer till helt olika uppfattningar om målen, hur gör vi då? Kvinnorna (det feminiserade tänkesättet) kan säkert bidra med bra förslag till lösning, men kan de lämnas att bestämma det helt på egen hand? Nu blev det många ord innan jag kom hit, men innan detta dilemma blir löst lär det bli många fler ord på alla håll och kanter.
RSS – inlägg