Mer för mindre

Den medialisering av privatlivet som vi sett sedan tevens intåg i vardagsrummen och som accelererat med internet, har förändrat folks förväntningar på livet. Dagligen kan vi konsumera obegränsat med information om hur de rika och sysslolösa kan fördriva tiden med att bara spendera på pengar nöjen och onyttigheter. Samtidigt har gamla klasstillhörigheter och begränsningar försvunnit. Nu känner alla att de har lika stor rätt till ett lättsamt liv i lyx. Alla vill ha mer av allt, men med mindre egen insats.

Detta går naturligtvis inte ihop. Följden blir psykisk stress och även brottslighet. Känslan för vad som är rimligt fördunklas. Alla de sju dödssynderna ska helst överträdas samtidigt. Den som har lite vill ändå ha mer än grannen. Reklamen säger ju rätt ut att du är värd det. Den som har lite mer vill ha så mycket att man kommer ikapp dem som har mest. De som har mest vill helst ha allt.
Politikerna vill ha in mer skattepengar men leverera mindre samhällsnytta, mindre medborgarnytta. Storbolagen vill ha mer aktieutdelning, lägre lönekostnader, större fallskärmar och högre marknadsandel. Akademikerna vill ha fler ospecificerade forskningsuppdrag och gott om stålar utan deadline. Byråkraterna vill ha mer statistik om allt och alla, men mindre ansvar för hur uppgifterna används. Dessutom vill de gärna ha fler lönegrader och titlar, så att pappersvändandet ständigt känns som en framgångssaga.
Självhushållandets frihet och ity åtföljande stillsamma förnöjsamhet tycks inte locka många anhängare längre. Men vill man ha mer frihet för mindre stress, mer självständighet och mindre beroende, är det nog där man ska leta i första hand. Utopiskt kanske, men som alternativ till överljudsfarten rakt in i helvetet?

This entry was posted in Frihet, äldre text and tagged , , , . Bookmark the permalink.