Vi behöver alla något slags förebilder eller principer som vi kan identifiera oss med, som vi kan hålla som goda och eftersträvansvärda. I de förmonoteistiska samhällena var gudarna och hjältarna aldrig fullkomliga.
De hade alla dygder som var större, bättre och mer goda än människornas. Men de hade också någon eller några brister av samma typ som människorna har. Detta gjorde dem trovärdiga och samtidigt blev deras storhet något som åtminstone verkade uppnåeligt för människan.
Därför kunde deras goda sidor fungera som förebilder för människans strävan till egen förbättring. I de polyteistiska religionerna kan människan lyfta sig till en högre nivå, utföra gudomliga handlingar. Bli en hjälte.
De monoteistiska gudarna däremot är enligt egen eller sina uttolkares utsago fullkomliga, med absolut kunskap och absolut makt över hela universum. Eftersom de ledande monoteistiska religionerna erkänner att de egentligen talar om en och samma Gud, talar jag i fortsättningen om denna gud i singular.
I direkt konfrontation med människans strävan att förbättra sig själv hävdar denna gud att människan varken kan eller får försöka närma sig guds renhet eller upplysthet. Människan skall blint lyda guds påbud, förbli guds slav och eventuellt en dag få nåden. I monoteismen är människan en obotlig syndare, endast värd förakt.
Det låter som ett bra recept för att skapa en marknad för psykologiska sjukdomar och psykiatriskt geschäft. Det lär i vart fall behövas något slags terapi för att reparera de skadade självbilder som dessa nya religioner och den vridna syn på människan som monoteismen förespråkar.
Inom katolicismen har man försökt lösa problemet med höga mänskliga förebilder genom att utnämna vissa människor till helgon. Men på det hela taget är monoteismen förmodligen det sämsta människan skapat och lanserat i stor skala.
Nu är jag visserligen ateist, så jag känner inget behov av gudar i någon form över huvud taget. Men som tankefigurer och symboler för resonemang om gott och ont kan jag ha fördragsamhet med polyteismens mångfald av personligheter och egenskaper. Grekisk och romersk mytologi, liksom asatron kan hjälpa oss genom att erbjuda gemensamma referenser för resonemang.
Monoteismen däremot är endast nedbrytande. Därtill är det den odemokratiska härskarelitens religion par préférence. Den manar ju till fullständig undergivenhet mot överheten och förbjuder uttryckligen egna tankar angående samhällets tillstånd.