Det förekommer ett oskick i svensk politisk maktutövning som vi snarast måste komma till rätta med. Allvarligaste överträdelserna sker i Stockholm. Vi har en allemansrätt som ger våra medborgare rätten att färdas över annans mark, privat mark, alla tider på dygnet och året. Ja, även utrikes medborgare ges denna rätt.
Våra gator och vägar finansieras nästan helt uteslutande med skattemedel. De är en allmän och allmännyttig tillgång som vi sedan Bröt-Anunds dagar för 1500 år sedan vårdat för att de underlättat handel och skapat välstånd. Trafik är i det merkantila samhället något naturligt och sunt.
Nu finns det grupper i samhället som utövar påtryckningar på politikerna att försvåra för trafiken, särskilt i deras eget bostadsområde. De vill skapa enklaver och avskärmningar mot världen. Aningslösa, rösthungriga politiker verkställer. Men har de verkligen moralisk eller ens juridisk rätt att göra så med våra skattepengar? Har de rätt att reservera gatorna för vissa människor? Har de rätt att använda våra skattepengar, de till vägarna, och sedan försvåra vägarnas optimala användning? Det är ju i praktiken nationella, regionala handelshinder.
Mycket av Stockholms infrastruktur är statligt finansierad, alltså betald av hela riket. Nu ska man införa vägtullar, med vilken rätt då? Man inför omfattande 30-zoner. Dessa drabbar kanske främst stockholmarna själva som ett handelshinder, men även gästande från andra delar av landet som kan vara obekanta med vilka områden som berörs.
Istället erbjuder man kollektivtrafik, som om kollektivtrafik kan lösa alla individers behov. Än mindre löser kollektivtrafik individernas behov på ett rationellt sätt. Avsikten är naturligtvis att kollektivisera befolkningen, frånta dem makten över sin vardag och göra dem mer fogliga.
I Sverige dör 1,4 människor per dag i trafiken. Det är sorgligt och det framställs som ett av vår tids största problem. Det är det inte alls. 1,4 liv per dag är egentligen ett mycket lågt pris för den välfärd som trafiken skapar. Jämför den siffran med hur många liv som skulle spillas om vägar och trafik inte fanns. Om ambulanser inte kunde ta sig fram, om förnödenheter inte kunde transporteras. Jämför med det lidande och utarmning samhället skulle präglas av utan vägtrafik. Ändå satsas miljarder på att hejda trafiken, bromsa utbyggnaden av bra vägar, med mera. Man satsar helt enkelt på att skapa politisk kontroll över vår vardag.
Å andra sidan dör 1,2 personer per dag i narkotikadöden. Den talas det tyst om, där satsas inga miljarder i förebyggande syfte. Varför? Därför att dessa människor redan är utan röster i allmänna val, de saknar påtryckningsmedel, de är redan förslavade. Deras individuella fria val har redan upphört.
Alldeles färsk statistik från vissa polisdistrikt visar att narkotikapåverkade förare är dubbelt så vanligt som alkoholpåverkade. Ändå är det alkolås som diskuteras. Narkotikapolitiken är nedprioriterad. Hur mycket skulle en bra narkotikapolitik göra för att få ner siffrorna i trafikdöden?
Om vi kunde få de politiska partierna att enas om att utnyttja vägtrafiken på bästa sätt för välståndsskapandet i landet, så skulle vi få se en snabb ökning av antalet sysselsatta, en rejäl ökning i skatteintäkterna och ett ökat utrymme att satsa på den mjuka sektorn. Bra trafiksatsningar innebär vägar med hög säkerhetsnivå, hög framkomlighet och möjlighet till hög medelhastighet.
Det är till exempel mötesfria landsvägar med dubbla körfält i båda riktningar hela tiden, höjda hastighetsgränser till 120 eller kanske rent av 150 kilometer i timmen. I städerna betyder det rutnät av 50-vägar med genomfart och huvudleder med 70 eller 90 kilometer i timmen som tillåten hastighet. Det betyder även breddade gator och bättre parkeringsmöjligheter. Det betyder så klart också bättre möjligheter för cyklister och gångtrafikanter, men inte på bilisternas bekostnad.
Ja, bättre upp. Om vi kan få en politisk enighet för en framåtsyftande trafikpolitik, med stora möjligheter till individuella val, så kanske det kan verka som ett pilotprojekt som på sikt öppnar upp för större möjligheter till individuella val i skolan och vården. Mer privat entreprenad och större individuell frihet.
Om nu allemansrätten på landsbygden är så viktig att försvara att det motiverar inskränkningar i äganderätten, då måste väl de offentligt finansierade trafiklederna vara viktigare än privatpersoners önskan att bemäktiga sig dessa för enbart eget bruk?