Nu när jag läst cirka halva Koranen, har jag gjort några reflektioner kring denna text. Den första är att den är avsiktligt skriven för att vara dogmatisk och diskvalificera människans, individens kritiska och analytiska tänkande. Det andra är att den är skriven med ett väldigt torftigt och onyanserat språk. Det förstnämnda vittnar om ont uppsåt och maktanspråk. Det senare vittnar möjligen om dålig bildning hos dess upphovsmakare.
Koranen är skriven i en brytningsperiod efter Romarrikets totala kollaps och innan den arabiska kulturens storhetstid. Jag tolkar in denna kontext som avgörande för textens bristande kvaliteter. Den stilistik som utvecklats i de grekiska och romerska högkulturerna hade redan utarmats och fanns inte tillgänglig för denna texts skrivare. Inte heller hade någon ny högkulturell stilistik utvecklats i den kultursfär där texten har sitt ursprung. Tafflighet är därför dess mest utmärkande drag.
Liknande öden har även drabbat andra konstformer och andra kulturer i brytningstid. Förflackning och dilettant hantverk förekommer titt som tätt mellan de relativt korta faser av konstnärlig elevation som högkulturerna stundom uppnår. Mellan Polykleitos och Donatello är tiden lång. Mellan Homeros och Shakespeare likaså. Mellan Michelangelo och Miró ävenså. Det intressanta är att när dessa storheter verkade så var det inte i något vakuum. Tvärtom, jag hade kunnat nämna många goda namn som verkade vid samma epoker.
Högkulturer tycks alltså sammanfalla med att ett stort antal utövare av olika konstarter når stora höjder samtidigt. Orsak och verkan kan diskuteras. Men odiskutabelt är att 600-talet, när Koranen skrevs, närmast var ett kulturellt lågvattenmärke för all kultur i hela världen. Det är därför inte att förundras över att texten håller så låg kvalitet. Det som är märkligt är den vikt så många fäst vid den.