Panta rei

Allting förändras. Allting måste förändras eller dö. Förändring är det enda konstanta tillståndet. En massa uttjatade påståenden om det levande. Nu är det inte bara individer som är levande. Även organismer är levande. Kanske kan man också hävda att organisationer på samma sätt är levande. Åtminstone i det att de måste förändras för att bestå.

Stater förändras. Villkoren för stater förändras. Så staterna måste förändras eller gå under. Men staterna har ett uppdrag. Eller kanske rättare sagt, staternas försvarare, politiker, tjänstemän, militärer med flera har som uppdrag att bevara staten så oförändrad som möjligt.
När världen förändras så är individerna raskare att förändras än organisationerna. Ja, individerna är ofta förändringens motorer. Inom ett paradigm där det bestående är prioriterat blir förändring ett hot och de som förespråkar den riskfaktorer som måste hanteras.
Därför vill staten, dess bevarare, övervaka medborgarna, så att de inte lyckas kräva, eller ännu värre, åstadkomma förändring. Men eftersom staten enligt sin egen definition är den goda kraften tillsammans med sina medborgare, så måste man uppfinna ett yttre hot. Mot yttre hot får man bära sig åt på sådana sätt som vore omoraliskt mot sina egna.
Så när man ska övervaka medborgarna måste man förege utländska hot för att inte hamna i moraliskt dilemma. För att inte bli moraliskt korrumperad. Tänk FRA.
Ju mer komplicerad stat, desto mindre förändring kan tolereras av statens väktare. Detta talar för att nattväktarstaten skulle vara den effektivaste, snabbaste staten att anpassa sig till förändring på ett sätt som i slutänden gynnar medborgarna bäst.

This entry was posted in Frihet, äldre text and tagged , , , , . Bookmark the permalink.