Partipolitikens död

Frågan om FRA och digitalspaning aktualiserar även andra aspekter av politiken. I ett allt mer komplext samhälle blir det allt svårare för partierna att hitta rätt kombination av ställningstaganden i olika frågor. Det som en majoritet av väljare finner rätt hos ett parti i en fråga, svarar de helt fel på i en annan. Inte heller något av de andra partierna lyckas göra rätt kombinationer av val. Detta lämnar medborgarna övergivna med sina problem och förhoppningar. Frustrationen över politiken tilltar.

I det läget blir väljarna villiga att prova alternativ. Det kan då bli alternativ som svarar rätt på en i sammanhanget udda fråga, men som de etablerade partierna inte klarat av att svara på. Det kan mycket väl bli så att när de etablerade partierna bara markerar revir och positionerar sig mot varandra, istället för att ge de svar väljarna behöver och har rätt att fordra, då väljer väljarna ett helt annat alternativ. Kanske någon som inte alls ger svar på de vanliga stora frågorna, men som ger helt rätt svar på en särskild fråga som är väsentlig i ett speciellt sammanhang.
Dessa partier brukar beskrivas som missnöjespartier. Både politiker, journalister och andra förstå-sig-påare brukar hävda att det är kasta bort sin röst att rösta på dessa. Det är naturligtvis en mycket föraktfull och översittaraktig attityd. För den som tycker att hennes röst är bortkastad på de vanliga partierna, som ändå aldrig gör vad de lovat eller gör det som jag inte vill att de ska göra. För den väljaren är inte svaret på frågan om vad som är en bortkastad röst lika givet.
Framväxten av partier som kristdemokraterna, miljöpartiet, ny demokrati, junilistan, sverigedemokraterna och piratpartiet visar på ett ständigt ökande behov av nya svar på den komplexa väv av frågor som utgör modern politik. Några av dessa partier har lyckats etablera sig. Andra har misslyckats. Fler kommer att försöka. Allt fler kommer att lyckas ju sämre de etablerade partiernas redan färdigtuggade teser serveras. Detta trots försöket att med fyraprocentsspärren hålla dem utanför riksdagen. Den spärren är bara ett försöka att hejda tiden, stoppa utvecklingen. Men sådant har som bekant aldrig lyckats förr.
Det är inte bara blockpolitiken som måste dö. Det verkar som om även partipolitiken måste dö. I en värld av fria individer, med individuella önskningar och behov måste också politiken individualiseras. Om det sedan innebär ett sönderbrutet atomistiskt samhälle återstår att se. Det kan och innebära början på ett samhälle organiserat på ett nytt sätt med ny respekt för individerna inom ramen för det gemensamt goda.

This entry was posted in Frihet, äldre text and tagged , , , . Bookmark the permalink.