Amstetten, Stjärnsund, Arboga med flera uppseendeväckande händelser på senare tid. Svåra att förstå sig på. Åtminstone de två första verkar vara den goda viljan i kombination med en intensiv önskan om att få vara en del av det goda i livet. Men där insikten om hur man ska bära sig åt för att komma med har saknats. Där en liten avvikelse från rätt kurs med tiden har inneburit att vederbörande hamnat utanför kartan. Fallit över kanten vid världens ände.
Därtill är det ofattbart osannolika tillfälligheter i fallet Stjärnsund. För första gången i sitt unga liv har Engla fått lov att ensam cykla hem. Alla normala säkerhetsåtgärder är vidtagna. Det är mitt på dagen i bra väder. Hon vet hur man ska cykla, hur man ska uppträda i trafiken, kan vägen. Helt osannolikt dyker då en sexförbrytare, med som det verkar, ovanligt lång tid mellan sina skov upp och lyckas genomföra sitt brott.
Ännu mer osannolikt är att en man som köpt en ny kamera är på besök vid det enda hus som ligger längs Englas väg hem. Han vill testa sin nya kamera och tar kort på allt som kommer i hans väg. Av en ren slump lyckas han fotografera både Engla och hennes mördare. Det är som att när slumpen radat upp händelserna i rätt fas, så blir det till ett maskineri som inte går att stoppa förrän det fullbordat sin arbetscykel.
Man kan lätt få känslan av att varken gott eller ont i dessa lägen spelar någon roll. Det som sker, det sker. Utan att vi kan påverka det. Vi kan bara beskriva det i efterhand. I bästa fall. Frågan är, när slumpen arrangerat allt i fas för osannolika händelser nästa gång, kommer vi att hinna se det i tid då? Kommer vi hinna agera för att ändra utgången?
Vad säger de tusentals föräldrar i ett-barns-politikens Kina som förlorat sina barn i jordbävningen för att framför allt skolor rasat. Trots att de lika stora husen alldeles intill står oskadda? Hur många tusen hur och varför man än får svar på, så kommer det alltid finnas minst ett kvar. Obesvarat?
Nej, det är inte gud eller djävulen som ligger bakom, för att straffa eller plåga oss. Inte ens mänsklig ondska, i vart fall inte bakom naturkatastroferna. Det enkla och föga uppmuntrande svaret är nog att det bara är de få gånger som slumpen radar upp sina tillfälligheter så att de ger ett sådant utslag som vi får syn på slumpen. Till vardags ser vi den inte. För att den till vardags inte får så svåra konsekvenser. Helt i linje med slumpens logik så är det bara då och då som flera nödvändiga tillfälligheter inträffar samtidigt. Så att det ovanliga, det olyckliga, det lyckosamma eller det sällsynta kan inträffa. Det är inte ens ödesstyrt. Men de som är goda opportunister kan naturligtvis dra fördel av det som slumpen levererar. Om de har tur, talang och tajming vill säga.
RSS – inlägg