Irländska folket sade nej till Lissabonfördraget. Det visar än en gång på att nej är ett kraftfullare ord än ja. Åtminstone om man befinner sig i en konsensusmiljö eller vetokrati (nytt ord!).
Jag är för EU, för en europeisk integration. Men jag anser ändå att irländarna gjorde rätt. Lissabonfördraget har inte på ett tillräckligt tydligt sätt förklarat hur EU ska ge de enskilda medborgarna det som i andra föreningssammanhang kallas för medlemsnytta.
Strängt taget känns det som om Lissabonfördraget främst är riktat till de redan utvalda, EUs byråkrater och politiker. Det beskriver hur de ska fördela makt och arbetsuppgifter mellan sig. Visserligen på många punkter med en rimlig avsikt att främja medborgarnas intressen, men det känns ändå som om dessa medborgare betraktas som bifigurer i sin egen vardag och verklighet. Så får det inte vara om man vill ha folkets stöd.
Vad som saknas är en enkel och kortfattad katalog över medborgarnas rättigheter i EU. En Bill of Rights, en beskrivning av vad EU ämnar ge för juridiskt stöd till sina medborgare.
Där saknas också en lättöverskådlig manual med tvingande instruktioner som sätter gränser för vad EU får göra mot sina medborgare. En riktig principiellt fungerande konstitution med andra ord.
Där ska också finnas en beskrivning av hur denna (överstatliga) makt ska övervakas i medborgarnas intresse.
Hörde jag Montesquieu? Mon dieu! Att inte fransmännen tänkt på detta?