Några debattörer i FRA-frågan har undrat varför motståndet kommer så starkt så här på slutet. Det hade varit mycket bättre att starta den debatten i tid när det fanns utrymme att ändra på saker och ting. Innan positionerna var låsta.
På det kan man svara mycket. Dels kan man fråga sig varför politiker så tidigt låser sig i en del frågor?
Dels kan man fråga hur det kan komma sig att det efter en nattmangling gick att göra det som många försvarare anser vara substantiella ändringar på bara en timme?
Dels kan man lämna en beskrivning av processen fram till beslutet. Det var sossarna som beordrade utredningen som startade det hela. Vi som uppmärksammade förslaget redan då tänkte nog att något så dumt kan de väl ändå inte genomdriva. Flera så kallade tunga remissinstanser avstyrkte å det bestämdaste. Vi var nog rätt trygga i tron att det inte skulle bli av, att politikernas förnuft skulle segra.
Dåvarande justitieminister, Bodström, krävde faktiskt ändringar. Dessa hanns inte med före valet. Efter valet låg frågan på dåvarande försvarsminister Odenbergs bord. Han är en hök och gillade förslaget och stor militär organisation. Han ville inte ändra på något. Men han fick ägna mycket tid åt att försvara militärens budget. Till slut fick han avgå utan att FRA diskuterats särskilt mycket.
In kommer försvarsminister Tolgfors. Han gör precis som han blir tillsagd, som den lydigaste hund. Justitieminister Ask gör ingenting för att försvara sina medborgares integritet. Frågan bordläggs i ett år. Ingen politiker vill tala om saken. En bordlagd proposition får inte ändras. Därför är debatt onödigt och ovälkommet, tycks inblandade parter ha resonerat. Mycket märkligt med tanke på att möjligheten till bordläggning finns till för att man ska hinna besinna sig och inte besluta på ett oöverlagt sätt i viktiga frågor. Här har bordläggningen fungerat som tanke och debattförbud.
Så närmar sig då beslutsdatum och då visar det sig att en majoritet faktiskt tänker rösta ja. Det visar sig att regeringen inte har tagit intryck av remissinstanser och opinion. Men det har varit locket på i ett helt år och ingen ansvarig initiativtagare, beredare eller förslagsställare är längre kvar på sin post för att argumentera för lagen. På lagbänken för dem som vill införa lagen är det tomt. Statsministern är som vanligt osynlig. Men besked utgår att matchen inte behöver spelas. Förbundet (alliansens partiledare) har redan tilldömt sig själva segern.
Nu utbryter febril aktivitet bland folket. Det är bråttom att mobilisera mot lagen. Det kan framstå som ett senkommet uppvaknande. Men sanningen är att det under lång tid inte funnits varken något att diskutera eller någon att diskutera med. Frågan är antingen mycket aningslöst eller mycket strategiskt raffinerat skött.
Kontentan blir till slut att folket förlorat allt förtroende för sin regering. Men det är folket som nu kommer att övervakas av de opålitliga. Det skulle förvåna om inte nästa val blir en förtroendeomröstning om FRA-frågan.