Klimatdebatt avslöjar brister i demokratin

Får jag i all enkelhet peka på några svårigheter som ligger utanför själva klimatdebatten, men lika fullt finns där som underbyggnad för de olika sidornas ståndpunkter. Enligt min erfarenhet, helt subjektivt och personligt.
AGW-are (A) tänker sig demokrati som ett sätt för en majoritet att bestämma allt. Det som jag kallar majoritetsdiktatur.
A anser att det är rimligt att tjänstemän och byråkrater tar beslutsrätt från individer. I allmännyttans namn.
A anser det legitimt att byråkrater håller politikerna som gisslan för att genomföra byråkraternas åsikter.
A anser att det är rimligt att man går ihop i grupp (NGO:s) för att påverka politikerna i frågor där andra medborgare har andra åsikter.
A anser att trygghet är viktigare än frihet. Svenskarna är extrema trygghetsjunkies, därför har AGW slagit rot extra hårt här.
A anser att risker måste undvikas till varje pris. Därför propagerar de för noll vision i alla frågor. De kallar det ibland försiktighetsprincipen.
A inser inte att risk är en förutsättning för evolutionen.
A inser inte att evolutionen är ständigt verksam.
A tror att det finns/kan finnas ett status quo i naturen. De tror att det är vår uppgift att upprätthålla detta status quo.
A har övergett maximen om ”människan som alltings mått” (den antropocentriska världsbilden) och förordar istället holism, ekologism eller new age. De har därmed reducerat människan till ett problem istället för en möjlighet. De har avhumaniserat människan.
I fjol var det FN:s mångfaldsår. Mångfalden har uppstått över tid genom många fria enskilda brukares och ägares uppfattning om vad som är gott för dem. Om mångfald är ett allmänintresse, så är egennytta och stor individuell frihet en garant för denna mångfald och därför det bästa verktyget för mångfald. Detta kan A aldrig acceptera. De vill centraladministrera mångfalden. Men intellektuell monokultur kan aldrig skapa diversitet.
Klyftan vidgas hela tiden mellan dem (A) som inte förstår naturen, sin samtid eller verkligheten och därför skräms av den och vill reglera allt som skrämmer, å ena sidan.
Och så vi å den andra sidan, som inser att om det ska bli rätt gjort så får vi göra det själva. Vi vill ha mer individuell frihet, avsevärt mindre regleringar och en demokrati som inte stjäl makt från sina medborgare. Kan vi ordna ett parti som inte har A:s avigsidor och som tillfredsställer oss ”skeptiker” så kan jag tänka mig att åter ge mig in i politiken. Jag märker att vi blir allt fler som känner att demokratin måste få en rejäl förnyelse om vi inte ska mista den.
Ska vi undvika mer eller mindre våldsamma förnyelser av demokratin, typ murens fall, balkankrigen och nu muslimska/arabiska diktaturer, så måste vi börja i tid med fria politiska, filosofiska och principiella resonemang om medborgare-stat, frihet-tvång,  individ-kollektiv med mera.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.