Låt mig först av allt deklarera att jag gillar kunskap. Fakta, sanning, logik och insikt är mycket bättre än gissningar och viskepelse. Men jag ser vissa tematiska problem med skolan, inklusive högre utbildning. Skolade personer (de flesta, allt för många) lever i den bevisligen felaktiga tron att kunskap endast kan inhämtas i skolan. De tror även att alla människor ser skolan som något gott och att de därför anstränger sig till sitt yttersta i skolan och att betygen därför ger en rättvis bild av individens intelligens. Tyvärr har de fel på samtliga punkter.
Låt mig ge några exempel på missförhållanden i utbildningsväsendet.
Ett av utbildningens axiom är att all kunskap bygger på tidigare kunskap. Vi vet att det är fel. Ackumulerad kunskap bygger på tidigare kunskap. Den som samlar på sig mer kunskap från vad andra redan kan, bygger på tidigare kunskap. Men ny kunskap sker oftast språngvis och bygger då sällan på gammal kunskap. Ofta är det så att den nya kunskapen uppstår just för att den tidigare inte håller måttet. Men i den nivellerade skolans värld innebär det att de som bringar ny kunskap i dagen inte inordnar sig i hierarkin, de kanske rent av är intelligentare än övriga, i vart fall friare i sinnet. Sådant är naturligtvis motbjudande, närmast hädiskt och måste bekämpas.
När någon disputerar så måste den kunskap vederbörande framlägger ha verkshöjd, den måste skilja sig från tidigare kunskap genom att vara avsevärt bättre. De som kontrollerar att kunskapen har sådan höjd är sålunda personer som inte själva har nått den höjden på det området. Det hela liknar M. C. Eschers trappor. Bara den som godkänts av en som har hög kunskap, men likväl lägre än den som nått längst kan vidimera den som nått längst. Detta måste vara en vetenskaplig paradox.
Det hierarkiska kunskapssystemet anses vara ofelbart. Men om det stämmer kan samhällets samla kunskap endast minska. Eftersom 100% kunskapsöverföring är omöjligt kommer alltid lite information att gå förlorad med varje överföring. Visserligen kan en individ syntetisera kunskap från olika källor och därmed sammanställa ny. Men vem ska vidimera det?
I utbildningens värld är det enda godtagbara vetenskap och beprövad erfarenhet, men erfarenheten struntar man i. Praktikers erfarenhet och kunskap ses inte med blida ögon. Riktig kunskap ska inhämtas teoretiskt och bevisas teoretiskt, helst matematiskt. Jo, experiment är bra, ibland som inspiration för teorier, ibland som bekräftelser på desamma. Men erfarenhet i bred mening, från folk som lärt sig in vivo är inte populärt.
För att upprätthålla denna elitgräns eller hierarki får man hedra endast dem som är invalda, invigda i kretsen.
Vid tjänstetillsättningar krävs att det ska göras i en meritokrati, men framför allt, kräv att få bestämma vad som är merit.
Som god akademiker bör man smutskasta annan kunskap än sin egen som bildat nonsens, eller pretentiös okunnighet, preciös.
I politiska frågor bör akademikern kräva att svaren är vetenskapligt relevanta. Det är inte säkert att det alltid är det bästa för samhället eller dess medborgare.
En sak som den akademiska världen saknar i stora måt är ödmjukhet, framför allt ödmjukhet inför det som inte har akademisk status. Den ödmjukhet som råder inför överordnade inom den akademiska hierarkin är närmast att likna vid underkastelse. Alltså inte den nyfikna öppna ödmjukhet inför obekanta villkor och lösningar som livet för andra människor är fullt av.
Sammantaget är utbildning inte oproblematiskt ur demokratisk synvinkel. Demokratin tjänar på en välinformerad allmänhet. Ja, demokratin kan rent av sägas ha som grundförutsättning att allmänheten har möjlighet att göra välinformerade val. Men varken förmågan eller viljan att studera på akademisk nivå är jämnt fördelad. Naturligtvis finns de som har både viljan och förmågan till akademiska studier. De utgör ibland (ofta?) källan till de problem som beskrivits ovan. Somliga har viljan men inte rätta förmågan. De når bara en bit på sin akademiska utflykt. Ett problem med dessa är att de når en position som de egentligen inte är utrustade att hantera väl. Andra har förmågan men inte viljan. De gör annat i livet men möter hela tiden motstånd och oförstående när de använder sitt intellekt till saker som förväntas vara reserverat för akademiker. Samhället går miste om en resurs. De som varken har viljan eller förmågan till högre inlärning får svårt att genomskåda det politiska spel som pågår. Därmed får de svårt att göra välinfromerade val.
Med alla dessa invändningar och trots en i grunden positiv syn på kunskap, kan jag inte komma fram till annat än att den akademiska världen, kanske ofrivilligt, bidrar till att suboptimera demokratin.
RSS – inlägg