Föräldralåten (Pugh) all over again

Postat den 2011-03-22 av Mats Jangdal

Skolåldern sammanfaller med den period i livet när könsidentiteterna ska separeras från varandra, man och kvinna. Detta är biologi, hårdvaruprogrammering eller vad ni vill kalla det. Poängen är att det är oundvikligt i varje människas liv, för det har varit grunden för vår biologiska utveckling i årmiljoner.
När kraven under denna period får ensidig slagsida, feminiseras, premieras flickorna, de får bättre betyg.
Säger man att flickorna mognar tidigare än pojkarna har man redan gjort flickorna och deras process till norm, till mall. Pojkarna kan aldrig passa in i den mallen.
På gruppnivå är pojkar mer beroende av att lära sig genom trial and error, inte efterapning, inte kommando. De behöver få utveckla sin information-pull teknik, där flickor fungerar bra med information-push.
Pojkar måste få pröva sig själva mot normerna, få finna ramarna och se om det går att gå utanför, att göra sig illa och lära av detta var gränserna går. Tänk Kalle & Hobbe och lelle Karl-Johan. Livet ska upplevas med kroppen, särskilt när man är i en ålder då den naturliga testosterondopingen gör en nästan okänslig för smärta. Tids nog blir vi visa, orkeslösa gamla gubbar med värkande kroppar. Men att inte ha tillåtits uppleva ungdomsårens rusande kraftmätningar skulle kännas tomt.
Alla kräver respekt och förståelse för flickors och kvinnors biologiska svängningar. Men pojkars och mäns testosteronkurva över livet skall ignoreras eller rent av motarbetas.
Det finns naturligtvis individuella skillnader bland både pojkar och flickor. Att inse det ställer bara högre krav på lärarna. Att formgjuta alla elever i samma form vore förödande för ett samhälle som har fler valmöjligheter än något tidigare och där variationer och möjligheter sannolikt blir ännu fler framöver.

Det här inlägget postades i Jämlikhet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.