Vissa riksdagsledamöter, framför allt moderater som det verkar, vill förändra jordförvärvslagen så att det blir möjligt för juridisk person att äga skogs- och jordbruksfastigheter. De tycks också få medhåll från LRF. Det förefaller vara människor med drömmar om privat imperiebyggande som främst förfäktar bolagisering av mark. Tillspetsat kan man säga att de söker ett kryphål undan demokratin. De underkänner jämlikhetsidealen och vill för sin avkomma säkra ett imperium som ger senare generationer fördelar som dessa inte själva skapat. Att med våld eller list skapa sig ett eget kungarike eller ett furstedöme är inte längre möjligt. Men ett litet, eller stort, företagsimperium i hägnet av demokratiskt skydd skulle vara möjligt om baggbölerilagen togs bort. Dessa bolagiseringsförespråkare brukar hävda att baggbölerilagen spelat ut sin historiska roll.
Det anser jag att den inte har, tvärtom. Historiskt har alltid de folk som ägt sin egen mark, sina egna produktionsmedel varit friare än dem som inte haft den förmånen. I de samhällen där jordägandet varit koncentrerat på några få, har livegenskap och feodalsystem varit förhärskande, till förfång för utvecklingen. Svenskarna, med relativt sett många små ägare har varit ett friare land än de flesta på kontinenten. Denna frihet att ta egna initiativ och skapa ny verksamhet är en viktig förklaring till att industrialismen utvecklades tidigare i Sverige än i många andra länder.
Bakgrunden till vår nuvarande jordförvärvslag är baggböleriet, där skogsbolag i byn Baggböle köpte inte bara rotposter, utan även marken där skogen stod, för endast priset på virket. I en del fall till och med under det. Sådant lurendrejeri och utarmning av landsändar ville staten förhindra.
I Norrbottens län är det privata ägandet relativt litet. Därför fanns innan industrialismen få människor där, i princip endast de som den privatägda marken kunde försörja. Med industrialismen kom en storskalig industristruktur, med utländskt och statligt ägande. De avgörande besluten och vinsterna på satsat kapital hamnade inte i Norrbotten. Därför är Norrbotten än idag Sveriges i särklass mest konjunkturberoende region.
I Värmland klarade man den första vågen av industrialism bra, eftersom ägandet fanns i länet. När sedan ägandet genom industrirationaliseringar flyttade från länet hamnade man i mycket sämre läge. Idag syns en tydlig skillnad mellan de områden i Värmland där bolagen är stora markägare (i norr och öster) och de områden där det privata ägandet ännu dominerar (söder och väster). Utflyttning, stagnation och nyfattigdom tilltar där bolagen äger marken.
Om vi ser politiskt filosofiskt på saken är det framför allt liberalismen som utvecklat den moderna demokratin. Liberalismen betonade att samhället måste tillförsäkra alla medborgare samma rättigheter och friheter. Möjligheten till egen försörjning, i vid mening, är en sådan rättighet. Egen mark ger en sådan möjlighet till oberoende som gör medborgaren mer motståndskraftig mot utpressningsliknande förhållanden på arbetsmarknaden. Det ger också möjlighet för fler att parera för varierande konjunkturer.
Vi går mot slutet på FN:s mångfaldsår. Vad FN och de flesta missat är att mångfalden i huvudsak är ett resultat av ett varierat privat ägande. Det finns inte två markägare med identiska markbitar som också brukar dem exakt lika. Privatägd mark måste också skiftas, absolut senast vid arv. Därmed gynnas mångfalden. Med stora markområden ägda av anonyma bolag ökar risken att samma policy råder över hela markinnehavet. Det personliga intresset och det personliga ansvaret tunnas ut. Dessutom kan bolag fortleva länge utan att marken skiftas. Även om bolagen byter ägare så förblir vanligen marken i bolagligt ägande, ouppnåeligt och oanvändbart för privata initiativ. Mångfalden minskar.
Ytterligare en fara med bolagsägd mark är att bolag är mycket känsligare för marknadssignaler. Bolagsägd mark blir därför mycket mer utsatt för propåer från intresseorganisationer och myndigheter, samt ofta därmed även lagstiftning. Man kan utan överdrift kalla denna påverkan för intellektuell monokultur, och även det har negativ inverkan på mångfalden.
Detta regelverk kommer sedan att drabba även den privatägda marken, till förfång för såväl individens frihet som hennes integritet i ägandefrågor. Bolagsägd mark i stor omfattning utgör därför i sin förlängning ett allvarligt hot mot demokrati och frihet. Inte bara för att bolagen blir anonyma beslutsfattare, utan också för att de blir en del av den klan av anonyma beslutsfattare som även omfattar tjänstemän i offentlig eller påtryckarorganisationers verksamhet. Om bolagisering tillåts, kommer den när den nått tillräcklig omfattning att väcka medborgarnas vrede över bolagens härskarfasoner. Den omvälvning som då tar vid riskerar att helt utplåna privat ägande av mark.
Om LRF och riksdagsledamöter vill slå ett slag för demokrati, frihet och utveckling så vore det mer lämpligt att motionera att minst 90% av all jord- och skogsbruksmark skall vara privat, skrivs in i grundlagen. Lagstifta sedan att staten, kyrkan och bolagen får 100 år på sig att sälja, men att planer för hur de ska göra det presenteras senast 2025. Ett framtida scenario med folk som inte äger marken de går på, för att den genom bolagsaffärer, fusioner och byten ägs av internationella företag, är inget som lockar eller främjar frihet, självbestämmande och demokrati.