Nog är det en ödets ironi som drabbat Stieg Larsson och hans sambo som skrivit Milleniumtrilogin. För den ytlige betraktaren handlar böckerna om ”mäns överordning i samhället” eller liknande. För den som känner till författarnas bakgrund blir bilden en helt annan.
De har båda varit bekännande kommunister. Det mest genomgående draget i berättelsen är en besvikelse över att svenska myndigheter i hemlighet skyddar avhoppare från Sovjet, som kunde ha gjort nytta för den kommunistiska saken där hemma. Därmed utarmades kommunismen i Sovjet.
Dessutom har dessa avhoppare betett sig brottsligt i Sverige och ytterligare försämrat kommunismens rykte. Till råga på allt så konspirerar en hemlig svensk myndighet mot kommunismen så att den aldrig fick regera i Sverige. Udden i berättelsen riktas som jag ser det, inte mot misogynism, utan mot borgerlighet i allmänhet.
Så går Stieg och dör en för tidig död, böckerna blir succé men inget avtal finns med sambon. Så hon får inte ärva och får ingen cred för böckerna. I avgrunden hör man satan skråla ”Sådan är kapitalismen…”
RSS – inlägg