Klimatdebattens fyra vindar och tre ansikten

Klimatdebatten delar upp mänskligheten i fyra delar. En som inte bryr sig, som vanligt. Därutöver tre som har helt olika motiv för sitt engagemang.
Den första är alarmisterna, som är rädda för framtiden, som ser problem med allt. De vill reglera och införa tvång på alla sätt som de tror kan påverka det som de ser som problem.
Den andra gruppen är skeptikerna, som kan redovisa såväl vetenskapliga som filosofiska/politiska invändningar mot alarmisternas påståenden.
Den sista gruppen är cynikerna, som är beredd att acceptera vilka argument som helst bara de får möjlighet att tjäna pengar och därigenom skaffa sig makt.

Grundstriden står alltså mellan alarmister och skeptiker. För att vinna, bör de då försöka vinna över de ointresserade eller cynikerna på sin sida. Eller ska de rent av försöka vinna över så många som möjligt från motståndarsidan? Ska man försöka skapa en propagandamajoritet, se till att vinna sak-(vetenskaps-)debatten, eller ska man försöka vinna den filosofisk/politiska principargumentationen?

Förnuftet säger att man bör försöka vinna sak- och principdebatterna. Historien visar att kortsiktig framgång oftast nås av dem som vinner propagandaslaget. Men att sanningen förr eller senare hinner ifatt dem och då kollapsar deras värld med en smäll. Hur länge kan förnuftet vänta på att få rätt? Hur viktigt är det att vinna med rätt argument? Handlar det bara om när man vill få rätt, nu eller sedan? Hinner förvillarna, i detta fall alarmisterna, förstöra för mycket om de får övertaget? Men eftersom de inte har varken sak- eller principargumenten på sin sida återstår endast propagandakampanjen för deras del. Med vilken sorts propaganda besegrar man (domedags-)propaganda? Vad ska man i så fall säga den dag fakta blir fastslagna? Och inte minst, vad hinner cynikerna ställa till med om de får fria händer av alarmisterna/propagandisterna?

This entry was posted in Klimatbluffen and tagged , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.