Carlgrens bisarra kamp mot klimathotet påminner starkt om Harry Martinssons dikt Aniara. Ni vet rymdskeppet som skulle rädda människoarten, men kom ur kurs och inte kunde återvända. Några valda delar, med mina funderingar som kommentar.
När ringen dragit bort och rymden klarnat
var ingen återvändo längre möjlig.
Vi låg med nosen riktad in i Lyran
och någon riktningsändring var ej tänkbar.
Får vi se politisk riktningsförändring i tid?
Piloterna är lugnare än vi
och fatalister av det slag
som bara tomma rymder kunnat forma
ur skenbart oföränderliga stjärnors
hypnos på människosjälens lust för gåtor.
Och döden ingår bara helt naturligt
i deras schema som en klar konstant.
Men ändå ser man nu på sjätte året
hur även de ser ner från skräckens brant.
I något obevakat ögonblick, men välbevakat
av mig som läser deras anletsdrag
kan sorgen lysa som ett fosforsken
ur deras spanarögon.
Hos kvinnliga piloten syns det klarast.
Hon sitter ofta stirrande i miman
och efteråt blir hennes vackra ögon
förändrade. De får en gåtfull glans
av otydbarhet, ögats iris
blir fylld av sorgsna eldar,
en hungereld som söker efter bränsle
till själens ljus, att ljuset ej må slockna.
För något år sen sade hon en gång
att hon personligen nog gärna ville
att vi tog dödens sked i vacker hand
och åt en avskedsmiddag och var borta.
Och många tyckte nog som hon- men passagerarna
och alla de naiva emigranterna
som knappast ännu vet hur vilset allt är ställt,
för dem har hela förskeppet sitt ansvar
och detta förskepps ansvar är nu evigt.
Politiker, NGO:s, tjänstemän och forskare som är mer måna om sina karriärer än om verkligheten, affärsmän som ser mer till pengarna än något annat. Är det de som är piloterna för klimathotet?
En talmängdsfilosof och mystiker
av aleftalens skola kommer ofta
med ifyllt frågekort till goptaverket,
han bugar tyst för Isagel, den klara
och tassar sedan ut i Aniara.
Och Isagel som finner frågan rimlig
tar in hans formelflock och ställer om den
för goptabordets tredje tankeställ.
Och när hon transformerat talgruppsskaran
och omsorgsfullt gopterat tensorklassen
hon för dem vidare till goptavagnen
varpå hon spänner rymdbetjänten Robert
vår hjärntrusts trogna ök för talmängdslassen.
När talmängdsfilosofen återkommer
har Isagel att säga som det är,
trots alla Roberts ivriga besvär,
kan ingen gopta svara på det där.
Ty frågan gällde underverksfrekvensen
i Alltet tänkt som talmängdsuniversum.
Den synes sammanfalla så med Slumpen
att slump och underverk har samma källa,
och samma svar för båda synes gälla.
Och talmängdsmannen, som vi honom kallar,
gör tyst en bugning, sorgsen undergiven
och tassar bort i Aniaras hallar.
Klimatstatistiker som aldrig får sina modeller att stämma med verkligheten. När ska de erkänna sin begränsning?
När ska Aniaraivrarna erkänna att hela klimatresan in i det okända är orsakad av deras egen framtidsskräck och byggd på overifierade, ibland rent av manipulerade matematiska modeller?