Jag tror att det kan finnas avgörande skillnader i såväl upplevd som faktisk verklighet hos de människor som upplever sig själva som ”borgerliga” och dem som upplever sig som ”vänster”. Spännvidden inom respektive grupp är ganska stor.
Särksilt utmärkande för dem som betecknar sig själva med någon form av liberal är att de upplever en brist på personlig, individuell frihet. Rent av att de tvingas in i kollektiv eller förtrycks av sådana. Den känslan är inte något man skolas eller hjärntvättas in i. Tvärtom verkar det vara den enda äkta politiska övertygelse som kommer inifrån individen själv, oavsett fostran. Lusten, styrkan, envisheten, eller vad man vill kalla det, att hellre gå sin egen väg än tillhöra ett kollektiv och definitivt hellre än att vingas in i ett kollektiv, är utmärkande för frihetsmänniskorna.
Därtill kommer ett allmänt problem med borgerliga väljare. De är oftast mycket okunniga om politisk filosofi. Det kan vara ett resultat av långvarig socialdemokratisk skolpolitik. Men det kan också vara ett resultat av dåligt intresse för politisk teori. Man vill se resultat. Helt felaktigt gör man den slutsatsen att alla borgerliga väljare tycker likadant. Den spännvidd som jag påtalat ovan, känner man inte till. De flesta tycks tänka att de själva vet vad de vill och utgå från att övriga borgerliga väljare vill samma sak.
I borgerliga alliansregeringar blandas därför genuint konservativt tankegods med liberalt på ett sätt som i förslagen till beslut reser motstridiga krav när de underliggande principerna inte klargjorts eller framgått. De borgerliga partierna har inte heller varit särskilt behjälpliga att reda ut skillnader och principer. De har mestadels hållit något slags ohelig borgfred i kampen mot en överdimensionerad socialdemokrati.