Jag struntar i pengarna, om de betalas i skatt eller som avgift för vård. Min poäng är att vården inte är tillräckligt seriös, inte tillräckligt kundorienterad, inte ansvarig för sina misstag.
Jag tror att sådana aspekter på vård skulle bli tydligare om var och en betalade för sin egen vård, istället för anonymt via skatten.
Svenskarna är fast i folkhemslögnen. Men illusionen bygger på minst två felräkningar. Den ena är att vården inte blir dyrare när man begränsar utbudet, alltså begränsar intagningarna till läkarutbildning och begränsar vårdgivarna (platser, vårdgivande företag). Varför importeras polska läkare om vi har tillräcklig svensk läkarutbildning?
Den andra felkalkylen är att den totala kostnaden blir lägre om vi betalar skatt i förebyggande syfte än om vi betalar vad det faktiskt kostar. Skatt är vård på löpande räkning, utan slut. Utan vårdskatt skulle vi kunna spara pengar eller låna till vård när vi behöver (om vi inte hunnit spara).
Försäkringslösningen (som är ett tredje alternativ) är naturligtvis dyr, eftersom en försäkring alltid är en vadslagning mellan försäkringsbolaget och kunden. Man slår vad om att kunden kommer att betala mer till bolaget än vad kunden begär i ersättning under försäkringstiden. Om försäkringsbolaget inte kunde räkna hem den kalkylen med rejäl vinst skulle de naturligtvis inte ställa upp på vadet.
Svensk statistik visar att i svensk vård dör fler av misstag i vården än på våra vägar. Men lagstiftningen låter alla i vården gå fria. Vad tror ni produktions- och skattebortfall är värt för allt elände vården ställer till med i sin ansvarslöshet? Det personliga lidandet, förlusten av livskvalitet?
Igår presenterade regeringen sin nya version av sjukförsäkringen. Det ska bli mer godtycke i bedömningen av arbetsförmågan, via en ”oskälighetsregel”. Problemen i svensk vård och arbetsmarknadspolitik förblir därmed desamma som jag tidigare flera gånger påtalat. Patienten är rättslös både vad gäller möjlighet att kräva rätt vård och att få ekonomisk kompensation för felaktig vård. Medborgaren äger inte sin egen hälsa. Vårdsystemet har rätt att vägra vård och när de anser att en individ är ”medicinskt färdigbehandlad”. Vilket bara är ett annat uttryck för att de anser patienten ska sluta klaga. Bot erbjuds inte. Medicinska åtgärder som enligt patienten skulle förbättra dennes arbetsförmåga avvisas. Den offentliga vården har inget ansvar för att göra patienten arbetsduglig.
Arbetsmarknaden är reglerad för att passa helt friska människor och stöta bort dem som betraktas som risk, det vill säga sjuka, handikappade eller på annat sätt olika de friska. Den så kallade ”arbetsrehabilitering” som ska erbjudas utförsäkrade eller färdigvårdade fungerar naturligtvis inte när klienten inte är i medicinskt avseende bästa möjliga skick. Sådan ”arbetsrehabilitering” gör inte sjuka människor arbetsföra. Den skapar bara en extrem underklass i arbetsliknande sysselsättning.
Så länge man inte slår en brygga mellan dessa inkompatibiliteter kommer människor att hamna i kläm mellan systemen. Ge folk rätt att kräva den medicinska behandling som de anser sig behöva för att kunna jobba. Låt dem sedan få ha F-skattsedel parallellt med sjukpenningen så får de själva bevisa på arbetsmarknaden vilken försörjningsgrad de kan skapa trots sin sjukdom. På det viset behöver ingen arbetsgivare komma i kläm för att de anställer någon som inte klarar jobbet som det är tänkt. Det bidrag som betalas ut (sjukersättningen) hamnar hos den som behöver den (den sjuke) och inte som dagispeng hos företag som kan låta en bidragsfinansierad person göra ingenting eller konkurrera ut friska.