Den gröna framtidsskräcken målas i svart-vitt

Det finns inget i någon enda arts historia som visar att det skulle vara möjligt att börja spara på en resurs för att säkra en teoretiskt beskriven framtid. 
All erfarenhet pekar på att vi måste och vi kommer att använda oljan till den sista droppen. Inte minst för att skapa den infrastruktur och den nya energiproduktion som ska ta vid.
 I den processen höjer vi CO2-halten något till fromma för växtligheten på planeten och därmed till nytta för den växande befolkningen.
 
Så ser den realistiska, teknikbejakande beskrivningen av framtiden ut. Till skillnad från den malthusianska som kräver säck och aska.

Naturen har en otrolig självläkande förmåga. Visst kan det tillfälligt uppstå situationer där naturen inte fullt hinner med det sorterings-, nedbrytnings-, och återanvändningsjobb som naturen ständigt pysslar med. Bestående allvarliga skador är ytterst sällsynta, för att inte säga obefintliga. Exempelvis har naturen kring Tjernobyl återhämtat sig. Radioaktiviteten finns kvar, men naturen fungerar åter, nu med radioaktiviteten. De individer skadades svårt dog. De som skadades lätt förde en ökad tålighet i arv. De skadade individerna är  nu borta, men de närvarande arterna är nära nog desamma nu som då. Nu med bättre radiaktålighet. Så är det med många andra problem, de är tillfälliga och övergående, inte sällan utvecklande.
I de fall där en förändring blir bestående så bildas bara en ny nisch och nytt liv som utnyttjar möjligheten.

De gröna kraven på total underkastelse för deras egen framtidsskräck leder bara till demokratins och frihetens utrotande.

This entry was posted in Miljö and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.