Husarrest i demokratins namn

En fundamental sats i samhällsfördraget är den om äganderätten. Ett klassiskt sätt att beskriva den är att naturresurs plus arbete ger äganderätt. En bearbetad produkt ägs av den som utfört bearbetningen. Den är dock rätt gammal och kan sägas tillhöra merkantilismen eller kapitalismen. Den förutsätter att naturresursen finns där att tas för vem som helst och att alla äger sitt eget arbete. Både liberalismen och marxismen har på olika grunder motsatt sig denna beskrivning.
Marxismen hävdar att naturresurserna förvaltas bäst om de är gemensamt ägda. Liberalismen intar den motsatta ståndpunkten. Privat ägande är den bästa garanten för förnuftigt nyttjande av naturresurserna. Del för att egenintresset motverkar slöseri, dels för att den mångfald idéer och initiativ som ett stort antal enskilda individer uppbådar effektiviserar utvecklingen bättre än centralstyrning.
I demokratins tidiga år var skyddet för ägandet starkt. Men genom åren och inte minst under marxistiskt eller socialistiskt inflytande har byråkratin kommit att överföra praktisk och reell förfoganderätt från individer till samhället. Med hänvisning till risker för andra, för allmänheten, hänvisningar till romantiska fantasier om miljön, nostalgiska drömmar om en paradisisk gårdag, en oreflekterad föreställning om ett evigt bestående status quo i naturen, ofta assisterade av olika intresseorganisationer som endast företräder de egendomlösas önskan att bestämma över andras egendom, har byråkratin undan för undan knaprat bort äganderätten.
Efter den senaste grundlagsändringen, genomförd av en borgerlig regering, Nota Bene, återstår i princip endast rätten till en marknadsmässig ersättning vid i stort sett total konfiskation av en fastighet. Då talar vi endast om ersättning för en kortfristig avkastning från fastigheten. Den långsiktiga förlusten ersätts inte.
Andra intrång klassas av byråkratin så som mindre och inte allvarligare än att fastighetsägaren får tåla dem som en del av samhällsnyttan.
Äganderätten finns kvar. Men den har med andra ord urholkats så till den grad att ägaren är den som är minst fri på sin egen mark. Det är väl ändå inte bara jag som ser allvaret i den utvecklingen?

This entry was posted in Äganderätt and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.