I Guds fria natur

Angående vanföreställningar om naturen, om äganderätten, brukandet, mm som det framställs genom idiomatiska och andra särskiljande uttryck. Några exempel på hur dessa begrepp används för att leda folks tankar på avvägar. Till att fösa en opinion framför sig i politisk avsikt att flytta makt från ägandet, att på bekostnad av ägarnas frihet inbilla de egendomslösa ökad frihet.

Uttrycket i Guds fria natur är bara ett exempel på denna retorik. Vi vet inget om någon gud. Vi har ett demokratiskt samhälle där alla förutsätts vara jämlikar, inte underställda guds vilja. Naturen är inte fri, den är alltid ägd av någon. Som gäst i någon annans natur är du inte fri att göra vad du vill. I denna natur finns alltid någon ägare som genom sina gärningar påverkar densamma. Så den är inte lämnad vind för våg, inte opåverkad av mänsklig hand.

Vår svenska natur. Som om naturen, marken och vattnen, är helt gemensamt ägd i Sverige. Så är det som alla vet inte alls. Men många vill med olika sorters retorik låta påskina att det är något som alla har rätt lägga sig i hur det sköts. Att den egna drömmen om hur det borde vara, eller att organiserade särintressens krav står över äganderätten. Detta är inte respekt för äganderätten, för demokratin. Men varje dag går det ett litet stycke åt fel håll med respekten för äganderätten.

Urskog, är ett begrepp som allt för lättvindigt klistras över diverse skogsområden med eftersatt röjning och gallring. I Svergie finns i princip ingen urskog alls. Här är alla skogar avverkade vid något tillfälle och befinner sig för närvarande i något stadium av återväxt. Den som kallar sådan skog för urskog avslöjar endast sin okunnighet i skogliga frågor, eller möjligen sin politiska agenda.

Allemansrätt, skapades 1938 när den tredje semesterveckan infördes och sossarna tyckte att de LO-anslutna behövde mer “lebensraum” på andras bekostnad. Ett slags nationellt zoo med gratis inträde. Men det finns inga gratismåltider. Priset för allemansrätten är en ökad rättslöshet för alla. Det är en effekt av acceptansen för godtycket från tillfälliga opinioner, tjänstemän och politiker. Successivt har politiker, tjänstemän, företag, organisationer och medborgare tagit sig allt störe friheter i allemansrättens namn. Äganderätten vill de helst bortse från. Det finns de som anser att allemansrätten bör ge vem som helst rätt att förbjuda markägarna att sköta sin mark efter eget huvud, exempelvis att jaga. Att allemansrätt skulle ge oinskränkt rätt att lägga sig i andras affärer och verksamhet.

Ingenmansland, är ett uttryck från krig där två arméer kan beskjuta samma område så ingen vågar sig dit. Skog där markägaren inte uppehåller sig dagligen uppfattas av somliga som ett annat slags ingenmansland, mer bokstavligt som att ingen äger det och det därför kan räknas som allmän egendom. Markägarens avsikt och rätt kan därför ignoreras, rent av förbjudas till förmån för en ospecificerad allmänhet. Tätortsnära skogar drabbas ofta av detta fenomen.

Smultronställen, kallas ofta platser man tycker om och som skänker avkoppling och frid. Den som funnit ett smultronställe anser sig ha rätt att bli upprörd och protestera om markägaren vidar åtgärder som ändrar platsens karaktär. Detta alldeles oavsett om markägarens åtgärder är lagliga eller inte.

Änglamark, är ett annat sånt där tycka-om-ord, där den okunnige ser ett romantisk nostalgiskt skimmer över nejden. Ett typiskt exempel är åkermark med många stenmurar. Denna änglamark är ur brukarsynpunkt ett stenhelvete, men är fridlyst till förmån för den tillfällige betraktarens förnöjelse. Att de förfäder som en gång med handkraft slet livet ur sig för att få undan så mycket sten att marken gick att odla, inte skulle tvekat en sekund om de med dagens maskiner kunnat krossa stenarna till fint grus är det ingen som föreställer sig eller tar hänsyn till.

Fäfot, betyder att marken inte används under plogen, inte odlas med andra ord. Det uppfattas ofta, helt felaktigt, som att marken inte används alls. Korrekt använt beskriver ordet att marken betas. De flesta är idag återigen överens om att det är ett praktiskt sätt att använda mark som är svårutnyttjad på annat sätt. Metoden är urgammal, men det finns de som överdrivet oroar sig för betesdjurens inverkan på vattenkvalitet om det sker nära vattendrag. Åter andra ser det som inskränkningar i allmähetens rätt till tillgång till strandzonen.

Miljövärn, vad är det egentligen? I en ständigt föränderlig natur, vad är det man ska värna mot vaddå och på vilket sätt? Svaret blir allt för ofta att det är att hindra markägaren från att sköta sitt.

Naturvård, känns som om någon anser att naturen är sjuk och behöver vård. Så tycker eller tror också många. De tror också att de vet hur de kan göra naturen frisk. Men när dessa självutnämnda förståsigpåare släpps lös i ett naturområde gör de ofta mer skada än nytta. Att de förstör för den rättmätige ägaren behöver väl inte sägas.

Hänsyn (miljö-, naturvårds- etc), är något som avkrävs markägaren gentemot andras intressen att nyttja ägarens mark. Hänsyn från det allämnna mot markägaren viftas enkelt undan.

Nöjesjakt, anses fult eftersom det anses fult att döda. Att jakt är så mycket mer än själva dödandet förstår man inte. Avunden mot att finna nöje i något som man själv inte har möjlighet till, är stor. Nyttan för såväl jägaren, markägaren, naturen och samhället inses inte. Det får inte kallas husbehovsjakt eftersom mat finns att köpa på konsum. Här skiner svenska folkets och framför allt medias vapennoja igenom på ett tydligt sätt. Att allt och alla ska dö för att lämna plats för nytt liv är inte heller någon insikt som nått fram.

Biologisk mångfald, har skapats av generationer av brukare som var och en satt sin prägel på marken med sina aktiviteter. Det är en väv av liv som sakta vuxit fram. Det finns de som anser just nu i detta ögonblick är väven färdig, inget får läggas till eller dras ifrån. Att detta inte är möjligt, dels av hänsyn till ägarens rätt att likt tidigare generationer bruka sin mark och utveckla dess produktion, dels på grund av naturens ständiga förändring, förbigås med högljudd tystnad.

Bevarande, är mänsklighetens mest utsiktslösa och fåfänga företag. Lika fullt finns det ständigt en hop människor för vilka detta är livets högsta mål. Ur naturvetenskaplig synvinkel är dessa människor kanske de mest otillräkneliga som finns i vårt samhälle.

This entry was posted in Äganderätt and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.