Liberal gemenskap?

De frihetsälskande liberala människorna är människor som står ut med att själva vara annorlunda, avvikande. Ja, de står hellre ensamma än är med i gemenskap som känns påtvingad. Frihetliga liberaler lämnar även fritt för andra att söka sin frihet, att likt Garbo bli lämnade ifred.
Ett typiskt förhållningssätt som skiljer liberaler från alla andra inriktningar är att liberaler inte missionerar. De söker inte tvångsansluta andra till sitt kollektiv. Såväl socialister som konservativa däremot, vill tvångsansluta alla till sitt kollektiv, sin världsbild, inlemma alla i sin hierarki.
Men däri ligger också liberalismens dilemma. Den tillåter, ja uppmuntrar individuella uppfattningar och lösningar. Därmed blir den svårorganiserad. Tvångskollektiviserad dör den sotdöden.
En framgångsrik liberalism måste lämna utrymme för individerna att upptäcka hur bra de trivs med sig själva och sin egen frihet. Frågan är om det finns tillräckligt många självgående icke avundsjuka och hierarkist obundna människor i samhället för att bilda en majoritet vid demokratiska val? Vad skulle i så fall förmå dessa självständiga människor att rösta på samma parti?

 

This entry was posted in Frihet and tagged , , , , . Bookmark the permalink.