Det finns några saker att hålla isär. Det är bra med folk som är kunniga inom sitt område, utan tvekan. Men…
Det finns folk som har högskoleutbildning som gör dem kvalificerade för offentlliga tjänstemannauppdrag. Det finns dock flera problem med dessa uppdrag/tjänster. Dels så ska tjänstemannen ibland råda, ibland fatta beslut om, eller på annat sätt påverka områden där de inte har en adekvat utbildning. Helt enkelt för att arbetsbeskrivningen täcker mer än den enskilde tjänstemannens utbildning och kompetens.
Därtill är det problem med personer som utbildat sig inom ett visst område med den personliga avsikten att påverka samhällsutvecklingen i en viss för henne angelägen utveckling. Sådana som på eget bevåg anpassat sin profil till en viss verksamhet för att från insidan, inom systemet, påverka detsamma. Det vill säga att de tycker sig ha rätt att ta till sig mer makt i denna fråga än vad andra medborgare har/bör ha rätt till. Dessa personer kan vi gott kalla aktivister även när de sitter på kontor.
En tydlig gräns mellan att vara aktivist och sakkunnig går när man redan från början bestämt sig för att exempelvis gå en viss utbildning, med avsikten att skaffa sig en offentlig position där man gör sin arbetsplats till sitt redskap för maktutövning istället för att tillhandahålla sin kunskap i det allmännas tjänst. Det räcker med att bara vara lite yngre än jag, så har man inga egna minnen från 1968 och den tidens debatt om att utbilda sig och ta anställning inom offentlig verksamhet och påverka samhället i socialistisk riktning den vägen, inom systemet. Istället för att ta den jobbigare och ofta mer utsatta vägen, att underkasta sig allmänna val.
Sedan dess har vi sett just aktivister som utbildar sig inom olika områden för att påverka inifrån. Det kan gälla feminism/jämställdhet, trafik/samhällsbyggnad, klimat/miljö, ekonomi, juridik etc. Jag har själv läst miljövetenskap och ledsnat när jag insåg att kursen var avsedd att skapa och placera nyttiga idioter i företag och offentlig sektor.
Det är också problematiskt att de högre läroanstalterna av politiska skäl mer eller mindre skräddarsyr vissa utbildningar för detta ändamål. Man behöver inte kunna så mycket konkret, men man måste känna till hur man manipulerar byråkratin/politikerna/allmänheten för att bli godkänd.
Det är faktiskt rimligt att vi sätter gränser för demokratin. Vi kan inte aningslöst låta alla maktsugna ockupera ”sin” fråga och via något slags riggad majoritet eller konsensus i kvällspressen ta makt ifrån de individuella medborgarna. Vi måste för att skydda demokratin och friheten sätta gränser för vilka frågor som får avgöras kollektivt. Därmed reserverar vi egenmakt till medborgarna själva.
Om du tycker att jag låter lite mer höger eller liberal än vad du är, så är det kanske så.
Det är ädelt att vilja göra gott med sin kunskap. Men den goda viljan är inte oproblematisk, minst sagt. Jesus uppmaning att göra mot andra så som man önskar att de ska göra mot en själv, missar fullständigt att den andre kanske inte alls har samma önskningar och preferenser som man själv har. Otaliga är de tänkare, statsmän och kulturpersonligheter som uttryckt denna insikt om den goda viljans fördärv. Uttrycket ”vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser”, kan tjäna som sammanfattning.
En av de klart avgörande skillnaderna här är alltså det demokratiska systemet. Byråkrati, tjänstemän och konsulter är inget unikt för demokratin. Det gemensamma för dem, oavsett system, är att folket inte kan välja bort dem. Politiker kan vi däremot rösta bort, nästan. Tyvärr är inte skillnaden mellan politikerna alltid så stor att det gör någon skillnad.
Tjänstemannansvaret togs bort 1974 och jag konstaterade redan då att detta går åt helvete. Med LAS, traditionen att sparka inkompetenta personer snett uppåt och annat, så är tjänstemän nästan omöjliga att bli av med. Hur stor skada de än tillfogar samhället och medborgarna.
Jag har samlat en del nyttiga iakttagelser som andra gjort om exempelvis byråkrati, här https://www.frihetsportalen.se/2011/03/principer-och-paradoxer/
Mitt perspektiv är att samhället är till för medborgarna. Samhällskontraktet säger att samhället är skydligt att ge mig större mervärde av gemenskapen än jag skulle kunna skapa på egen hand. I annat fall ska samhället lämna mig ifred att sköta mitt som jag finner för gott.
Höger och vänster gör olika värderingar av var den gränsen går, jag vet det. Det är väl en beskrivning av vad politik är. Men när tjänstemän gör sin tolkning till axiom som inte får underställas politisk granskning eller allmänna val, då har de tydligt lämnat sitt public service-uppdrag och iklätt sig en politisk kostym. Solkart är dock att det är vänstersidan som skapat sådana fenomen inom byråkrati och förvaltning som nyttiga idioter och politiska kommissarier. Den senare kategorin har jag stött på i verkliga livet i officiell sovjetisk yrkesutövning. En läxa för livet, jag lovar.
Tjänstemännens, konsulternas och lobbyisternas odemokratiska inverkan på demokratin måste visas i hela sin vidd. Då skulle allmänheten få klart för sig vilka undermåliga lagar våra politiker stiftat. Eller annorlunda uttryckt, vilka undermåliga politiker vi har. Därmed skulle också bristerna i vår ”demokratiska process” blottläggas. Demokratin är inte färdig, inte klar och oföränderlig. Nu måste vi vinna den en gång till. Återta den i medborgarnas tjänst.