Prioriteringar i det gröna

Några tankar om de gröna näringarna när LRF står i begrepp att byta ordförande. Det är många som under lång tid försökt lyfta fram de gröna näringarna. I början var det endast centern, LRF och böndernas ekonomiska föreningar. De kämpade i motvind med att förbättra de ekonomiska och administrativa villkoren för bönder av olika slag. Ett kort tag, men det är länge sedan nu, hade de gröna näringarna stöd av miljörelsens olika organisationer i kampen mot industrins nedsmutsning. Men det tog inte lång stund för miljörörelsen att se potentialen i sin verksamhet och så började de angripa de gröna näringarna för att förstöra den natur och miljö näringarna faktiskt skapat.
De moderna gröna näringarna kallades för industrijordbruk och industriskogsbruk. Med prefixet industri- ställdes jord och skog i samma mediala skamvrå som annan industri. Begrepp inom näringarna vantolkades avsiktligt eller undveks allt efter behov. Övergödsling tolkades som övergödning av haven, trots att de två är begrepp för helt olika saker. Men allmänheten lät sig luras.

Allemansrätten är egentligen inte en gammal hävdvunnen rätt. Den skapades av sossarna när arbetearnas semster blev 3 veckor lång 1938. De lediga skulle ju ha någonstans att ta vägen på sin fritid. Så böndernas mark rekvirerades för det ändamålet. Allemansrätten har av såväl privatpersoner som organisationer och inte minst myndigheter getts en vidare tolkning än det var avsett. Omfördelningen av makt över privat egendom har pågått oförtrutet.
Miljölarmen togs tidigt som intäkt för att omyndigförklara bönders beslutsrätt över sin egendom. De vara ju bara outbildade bönder, på landsbygden dessutom. Vad kunde väl de veta som alienerade ungdomar i städerna inte visste? Med det fabricerade klimathotet blev de övergripande kraven på totalitär styrning över marken tydligare. Nu senast har idéerna om biologisk mångfald fört frågan till ett krav på styrning ner till mikronivå.

Hela tiden har de gröna näringarna backat från sina positioner och försvar av äganderätten, backat från att hävda sin egen kunskap och erfarenhet av hur naturen fungerar. Man har nöjt sig med kortsiktig lönsamhet och bidrag för att göra som man blivit tillsagd av en nyckfull opinion. Det har kallats marknadsanpassning, men borde rätteligen kallas sotdöd och försnillande av arv.
Nu står de gröna näringarna maktlösa inför opinioner, NGO:s politiker och byråkrati. Livegenskapen har aldrig varit så tydlig i något demokratisk samhälle. De önskade uppmärksamhet till sitt område. De fick som önskade. Men inte alls som de hade tänkt sig.
Vad kan den nya ordföranden göra för att ta tillbaks förlorad mark? Bokstavligen och bildligen. Vad tänker hon (för det är en hon, Helena Jonsson) göra till försvar för äganderätten?

This entry was posted in Äganderätt and tagged , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.