Den nya nakennojjan

För hundra år sedan badade män och kvinnor sedligt i baddräkt. Men nya material och ett ivrande för sundhet minskade båda könens badkläder. Intresset för kropppens sundhet likaväl som dess frihet resulterade i frisksportarföreningar, naturister och liknande. Nakenhet ansågs naturligt och hälsobefrämjande.
Sådan nakenhet skildrades lite senare på film som en del i illustrationen av svensk naturlighet. Utomlands, där andra religiösa eller moralstämplade normer gällde, kom den att kallas den svenska synden. Vi som vuxit upp i en inhemsk kultur med bastubadande har aldrig sett nakenhet som något onaturligt eller fult.
I 50 år, från mitten av 20-talet till mitten av 70-talet var nakenhet inget problem i Sverige. Efter p-pillrets ankomst var kvinnors sexualitet inte heller något problem. Ingen (ja, det vill säga nästan ingen, det finns alltid några som drar på sig moralens snipiga uppsyn) ansåg det märkligt att kvinnor tog för sig av sex och njöt lika mycket som män. BH:ar kastades och de som behölls på blev tunna och följsamma. Det blev nästan en kvinnlig rättighet att få orgasm när hon ville och en manlig skyldighet att leverera den.

Men mot slutet av 70-talet hände något. Feminismen hade fått fäste i kvinnors idévärld. De extrema ideologerna menade att kvinnor som gillade sex var lurade av männen och att de i princip var nyttiga idioter för männens syndiga (förtryckande) lustar. Utvecklingen har i stort sett fortsatt i den nya tangentens riktning. Nakenhet betraktas nu som ett samhällsproblem. Särskilt nakna män är besvärande, hotfullt verkar det som. Trots att just nakna män torde vara de mest sårbara.
Kvinnors baddräkter har länge varit så små som de bara kan bli. Mäns baddräkter nådde sitt minimum i slutet av 50-talet. Nu är de större än någonsin, åtminstone från midjan och ner. En vuxen man i vanliga simbyxor, jag nämner inget märke, betraktas nästan som en sexbrottsling. Vad är det män ska skämmas för?

Tant Gredelin, justitieministern, undslapp sig en gång att hon helst ville förbjuda de tankar vissa människor får när de ser naket på bild. Det är endast ett fåtal extremt repressiva diktaturer genom hela historien som ansträngt sig för att kontrollera och straffa medborgarna för vad de tänker.
Nu har åter bh:arna blivit tjockt vadderade och uppstagade med ståltråd. Kvinnor implanterar, lägger till och drar ifrån kirurgiskt. Även män, fast det är mindre vanligt. Samtidigt har vi nakenhet och anspelningar på sex i reklam och nyhetsrapportering mer än någonsin. Det är som om det finns två sorters människor i vårt samhälle. De som får vara nakna på bild och de som inte får vara det. Det är svårt att utröna huruvida de godkänt nakna tillhör en högre eller en lägre klass. Vilken moralstandard ska man följa här? Är detta kanske en ny offentlig dubbelmoral i Sverige?
Jag tillhör dem som gärna är naken, badar naken etc. Men när någon försöker sälja något till mig med nakenhet som argument, då vill jag inte köpa. För som så många andra, känner jag att de försöker manipulera mig med stereotypa fördomsfullheter. Är denna mediala manipulation i marknadsföring hönan eller ägget? Är det den minskade acceptansen för alldaglig nakenhet som gör att det fungerar som försäljningsknep, eller är det reklamens nakenhet som gör naket opassande i vardagen? Får vi vanliga inte vara nakna, för att den rätten, eller möjligen skyldigheten tillhör en viss medial över- eller underklass?

En gymnasierektor avskedades med buller och bång i Luleå för ett par år sedan, efter att han lagt ut nakenbilder på sig själv på sin facebook. Nu har han fått rätt i arbetsdomstolen, arbetsgivaren gjorde fel som avskedade honom för vad han gjorde privat. Han hade faktiskt inte begått något brott.
Precis 115 år sedan Gustaf Fröding åtalades för osedlighet när han diktade att kvinnor har rätt till sex på sina villkor, försöker man dömma män som söker sex på sina villkor. Har vi inte kommit längre i frigjordhet, i efterlevnaden av FN:s stadgar om mänskliga rättigheter (de gäller faktiskt även män), i moralsyn? Har vi bara gått varvet runt i dubbelmoral?
I Sverige är sexköp idag förbjudet. Men i Tyskland kan handikappade personer få sexuell terapi på remiss. Nej, de som utför tjänsten kallar sig inte prostituerade. De är sexterapeuter. Patienterna uppges få ett medicinskt påvisbart förbättrat hälsotillstånd. Självklart gynnar såväl fysisk som emotionell stimulans läkningsprocessen. Vem hade trott något annat?

Nej, jag har inget heltäckande svar till alla dessa frågor. Men ju fler bitar man lägger till pusslet, desto mer förbryllande blir det. Ju fler svar jag försöker formulera, desto fler frågor poppar upp.
Men jag vet åtminstone detta. Det är skönt att vara naken, om man inte fryser. Beröring hud mot hud ger en helt annan upplevelse av kontakten med en annan människa. Det behöver inte alls vara sexuellt. Frivilligt och ömsesidigt överenskomet sex är avkopplande och ökar välbefinnandet. Vad behöver man mer veta?

 

This entry was posted in Aktuella övriga ämnen and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.