Hållbarhetsdogmen

Jag har i flera artiklar skärskådat de manipulativa uttryck som används för att motivera inskränkningar i medborgerliga fri- och rättigheter. Det är de ofta förekommande uttrycken klimathot, klimatsmart, biologisk mångfald, försiktighetsprincipen och nollvision. Man snurrar runt på dessa uttryck och tjatar först med det ena tills folk tröttnar och sedan med nästa. Hela tiden med samma underliggande budskap, att för att nå de goda effekter man säger sig företräda så måste mer tvång införas över hela världen.
Människan måste tuktas, hennes frihet beskäras, hennes valmöjligheter minskas för att rädda människan som art, naturen, planeten, framtiden. Som var och en inser är det demagogi och propaganda.

Idag tittar vi på hållbarhetsdogmen. Ibland får ordet hållbarhet ersättas av ordet uthålligt. De ligger så nära varandra så i denna text får hållbart representera båda. Ett av de utmärkade dragen för dem som talar om hållbar produktion, konsumtion eller liknande är att de vanligtvis inte vet vad som är hållbart och inte. De vet inte hur man känner igen något hållbart. Det avslöjar de genom att påstå att sådant som är hållbart inte är det. De avslöjar samtidigt att det de är ute efter är pengar och makt.
De som talar om hållbart är typiskt nog tjänstemän i förvaltning eller NGO:s, ibland enkla medborgare med framtidsskräck. Dessa tjänstemän vill muta in sin egen expertis för att trygga sin lön och sitt inflytande över en viss företeelse. Den förskräckte medborgaren vill bara döva sin oro. Exempelvis så är alla brukare av jord och skog utsatta för en massiv kampanj att ställa om sina brukningsmetoder till något mer hållbart enligt senaste modenyck.

Vänta nu, hörde ni vad konstigt det där lät? Det sätt som man i generationer brukat jord och skog på, med dokumenterad uthållighet/hållbarhet, det döms ut av några som med teoretiska krusiduller hävdar att den senast innedogmen är att det nu ska brukas på något annat sätt. Dessa teorier och dogmer varierar och kommer som nya frälasre i debatten med 10-20 års mellanrum. Hur hållbart är det, kan man undra?

En av de värsta hållbarhetsdogmerna är att man måste sluta att göra något alls. Den som hävdar att världen blir bättre om människan gör mindre och helst ingenting, med skogen, med vattnet, med åkern. Vad ska människan leva av då har de tänkt? Att naturen kvickt som ögat förändrar det som generationer skapat, det betraktas tydligen som hållbart i sammanhanget. Medan det sker förtvinar människoarten. Om dessa hållbarhetsprofeter får råda alltså.

Så till den som kräver hållbarhetsanpassning av andra får man rikta uppmaningen att börja med sig själv. Helt enligt den vedertagna principen att charity begins at home och låta andra leva på sitt sätt. Då brukar hållbarhet inte vara ett problem längre.

This entry was posted in Miljö and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.