I den pågående klimatdebatten finns det de som hävdar att de politiska församlingarna måste besluta si eller så för att vetenskapen har funnit ditt eller datt. Det är en mycket märklig inställning till demokrati och politik. Mest märkligt är kanske att man underförstått och ibland rent av direkt hävdar att vetenskapen nått fram till en slutgiltig kunskap i frågan. Som jag lärde mig i skolan så beskriver vetenskapen inte verkligheten, den beskriver endast, i bästa fall, vår kunskap om verkligheten. Eftersom kunskapen om verkligheten ständigt förändras så är all vetenskap provisorisk. Att fatta långsiktiga politiska beslut på grundval av kunskap i en mycket ung vetenskapsgren låter mer än lovligt högmodigt. Att ge vetenskapen rätt att överpröva de politiska besluten vore mycket olyckligt, oavsett fråga.
Här kommer vi också till en annan aspekt på fakta, som vetenskap i någon mån kan påstås vara, nämligen Humes lag. Den säger att det finns inget fakta A sådant att det med logisk nödvändighet kräver respons B. Med andra ord kan inte vetenskapen på grundval av fakta och logik hävda att det bara finns ett korrekt sätt att förhålla sig till vetenskapliga rön.
Det hela blir i slutänden en filosofisk fråga. Det som till slut avgör hur man ska förhålla sig till fakta och vetenskapliga rön är vilken filosofisk hållning man intar till det hela. Det finns många olika filosofier, somliga kallas för religioner, några för ideologier. Oavsett vad de kallas så måste det i ett demokratiskt samhälle som kallar sig fritt vara tillåtet att välja vilken fiolosfi man vill följa. Därmed måste det också vara tillåtet att komma till olika beslut om hur man ska förhålla sig till fakta och vetenskap.
De politiska beslutens legitimitet är starkt avhängigt hur väl de stämmer med folkets egna filosofiska val. Det räcker inte med att konstatera att man har majoritet för ett visst beslut. Man måste även väga in hur starkt stöd det finns för ett annat beslut bland dem man kör över. För så är det ju i en majoritetsbeslutssituation, majoriteten kör över minoriteten. Alla kommer dessutom inte att tillhöra samma majoritet hela tiden. Därför kommer alla eller de flesta någon gång att tillhöra de överkörda. Hur dessa blir behandlade kommer att vara avgörande för den långsiktiga acceptansen för principen om majoritetsbeslut.
Demokrati måste medge frihet. Med andra ord kan demokrati inte tillåtas ta på sig rätten att avgöra alla frågor med majoritetsbeslut. En långsiktigt fungerande demokrati måste avstå från att klampa in på folks filosofiska beslutsområde i mesta möjliga mån. Låta folk bestämma själva över sitt helt enkelt. Därmed kommer många fler att kontinuerligt tillhöra majoriteten vid varje beslut, dels när beslut fattas med omröstning och dels när var och en fattar sina egna beslut, när var och en så att säga utgör sin egen majoritet. Folket kommer därför att vara mer tillfreds med hur politiken sköts i ett sådant system.
Ur detta kan vi se att centrala dekret från FN och EU har dåliga odds att få stor acceptans så fort de rör sig bort från elementära frågor om mänskliga rättigheter och frihet. Klimathotet AGW är en sådan fråga där centrala instanser låtit politisk vetenskap överflygla politisk filosofi. Man har konsekvent försökt köra över den minoritet som inte accepterat delar av resonemanget i AGW och därför förkastat hela. Nu har man slagit så hårt och så länge på galärtrumman att en majoritet har ledsnat på budskapet. Ändå fortsätter man trumma. Det kan bara sluta med minskat förtroende för instituionerna och i slutänden med minskat förtroende för demokratin.
Därutöver kan man ju undra när svenska msm ska upptäcka att man i de flesta andra länder slutat trumma på AGW-galärtrumman och vilar på årorna i väntan på bättre besked. Politiskt styrd vetenskap som skulle motivera den totala kontrollen av samhället, fullständigt uppbackad av media, har ju provats vid några tillfällen, exempelvis nazi-Tyskland och Sovjetunionen, med förskräckande resultat. Vi är inte betjänta av sådana överrockar.