Enligt Jordbruksaktuellt nr 12 2011, säger George Lyon, Brittisk ledamot av EU:s jordbrukskommitté, —Jordbrukspolitiken har stora utmaningar framför sig, såsom klimatförändringarna, bristen på livsmedel och resurser, samt utarmningen av landsbygden, med svåra problem som följd.
Parlamentet menar att om jordbrukspolitiken ska ge livsmedel av hög kvalitet, öka skyddet av miljön och produktionen av förnybar energi så kostar det pengar. Direktstödet till lantbrukarna bör vara kopplade till gröna åtgärder, för att sänka koldioxidutsläppen och minska energiförbrukningen radikalt.
Parlamentet påpekar att kampen mot spekulation i jordbruksprodukter, samt extrema prissvängningar, kräver en global överenskommelse.
Man undrar vilken verklighet EU-politiker lever i? Inser de inte att:
A) klimathotet är över, avslöjat som fusk, bluff och lögn?
B) Det råder ingen global brist på livsmedel, fördelningen är ojämn, men det är inte detsamma som brist?
C) Att det är politisk störning av marknaden som ger spekulationer och därmed tillhörande svängningar?
Den ojämna fördelningen av livsmedel ökar risken för prissvängningar och spekulation. Men det förbättras inte av dålig politisk klåfingrighet.
Historiskt har jordbrukets avkastning alltid varit direkt beroende av insatsen av energi. Att strypa eller kräva minskad energiåtgång riskerar bara att bli kontraproduktivt för de obalanser i tillgång till livsmedel som man vill åtgärda. Därutöver har jordbrukets produktionsresultat alltid varit och kommer alltid att vara beroende av årsmån, den där oförutsägabara komponenten i all liv.
Vad betyder då detta för den jordbrukspolitik som EU borde föra?
Ett är att man borde gå i bräschen för att avskaffa tullar.
Ett annat att man bör avstå från centralstyrning. En bransch som så uppenbart är beroende av lokalkännedom och lokalt agerande kan inte, ska inte centraldirigeras. EU bör bli garanten för frihet och marknadsorientering, snarare än garanten för likriktning.