Egentligen vill man inte ägna mer tid och kraft åt Breivik och hans attentat. Men flera olika reflektioner smyger sig på.
Vi upprörs över det kallblodiga dödandet. Men vid eftertanke inser man att det är sådan verklighet man skickar soldater till i krig. Det är väl vanligast att det är politiker som startar krig, de beordrar sin armé att kriga. Man kan bara hoppas att de inser att de egna soldaterna riskerar att dödas i än större antal än lägerdeltagarna på Utöya.
Man kan väl knappast kalla det för en ödets ironi att Breivik såg sig som en soldat med uppdrag att döda politiker för att rädda nationen. Men något åt det hållet verkar han ha intalat sig själv.
Runt om i världen pågår väpnade konflikter. Våra medier rapporterar med rörliga bilder och ljud om skottlossning och bomber. Den ena sidan är god och den hejar vi på. Den andra är ond. De skjuter på varandra med ännu mer förödande resultat än i Norge. Men ingen verkar göra någon jämförelse. Är hans dåd värre för att han var ensam om att reagera med våld mot makten?
Även i demokratiska länder begår myndigheterna övergrepp mot sina medborgare. Vanligen inte mot alla på en gång. Men definitivt mot både individer och grupper. Gång efter gång och på område efter område, där politiker och byråkrater anser att det är deras självklara plikt att bestämma vad medborgarna inte får eller är tvungna att göra.
Nej, detta är inget försvarstal för Breivik. Det är ett försök att bringa ordning i tankarna om vår samhällsordning. Hur försvarar man bäst demokratin? Hur utvecklar man den i takt med tiden så att inte någon känner behov av att med våld omforma den? Hur ska demokratin garantera frihet för den enskilde medborgaren? Hur ska demokratin stå emot grupptrycket från högljudda, emotionellt affekterade irrationella intressen?