Intrinsikalism mot instrumentalism

Jag ska försöka förklara noggrant. När något har ett värde i sig, utan utomståendes bedömning, så anses det ha ett intrinsikalt värde. För alla som inte går i självmordstankar har livet ett egenvärde, som exempel.
När något har ett värde för någon annan, för dennes verksamhet, makt eller välbefinnande, så anses det ha ett instrumentellt värde. Dess värde kommer av att det är instrument, ett redskap, i någon annans verksamhet. Nyttiga idioter kan ha ett stort instrumentellt värde för den som kontrollerar dem, men förutsätts ha noll intrinsikalt värde.

I debatten om exempelvis biologisk mångfald (biodiversitet), hållbart samhälle eller uthållig utveckling anges ofta de intrinsikala värdena vara höga och ibland okränkbara. Vad ingen förklarar är hur någon ska kunna veta vad detta intrinsikala värde är. Det anses ju finnas hos annat liv och ibland även i död materia, som inte kan tala om för oss människor hur det uppfattar sitt eget inneboende värde.
När dessa aktivister eller förståsigpåare någon gång sätter ett värde på detta något, så är det allt utom ett intrinsikalt värde de anger. Det är deras egen, eller ibland någon annans värdering de hänvisar till Men det är inte, kan aldrig vara ett intrinsikalt värde. Det måste med logisk nödvändighet vara ett instrumentellt värde.
Hur de kommit fram till detta instrumentella värde, som de kallar intrinsikalt, kan säkert variera. För somliga är det endast skönhetsvärdet, fascinationen över en vacker orkidé. För andra exklusiviteten, de kanske är de enda som vet var man kan fina denna orkidé. För en tredje kan det vara möjligheten till makt över andras egendom och verksamhet. Om man kan hävda att det finns en sällsynt eller utrotningshotad art på någon annans mark, då kan man skapa inskränkningar i ägarens rätt att bruka sin mark.

Sådan makt kan vara kittlande, både för entusiaster och byråkrater. Det som de falskeligen uppger som ett intrinsikalt värde är deras egoistiska instrumentella värde för att skaffa sig makt övar andra och deras egendom. Utan att betala ett öre för det. De som biträder sådan verksamhet och sådana beslut är i sanning avundens nyttiga idioter, propagandans stockholmssyndromoffer.
Att den rättmätige ägarens instrumentella värden åsidosätts ligger i sakens natur. Att värna intrinsikala värden har fått den allmänna meningens godkännande som mer moraliskt värdefullt än att hävda instrumentella värden. Att dessutom till synes altruistiskt värna något annats intrinsikala värde måste med denna snöpta logik vara mycket mer moraliskt än att i den egna rättens namn hävda det instrumentella värdet av sin egen verksamhet och egendom.
Då har jag ändå inte tagit upp negligerandet av markägarens intrinsikala värde eller avvägningen mellan detta och eventuella intrinsikala värden som finns på marken. Som om någon kunde, med något slags moralisk trovärdighet, döma mellan fåret och vargens intrinsikala värde.

Vad visar då denna demonstration? Hur svart kan vändas till vitt? Hur den goda viljan aningslöst lånar sig till förtryck? Hur demokratin inte är någoan garanti eller vaccin mot orättvisor? Ja, detta och mycket mer, för den som orkar och klarar att tänka självständigt.

Det här inlägget postades i Äganderätt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.