Justitiemord på äganderätten

På senare tid har jag allt oftare hört försvarare av allemansrätten och naturvården hävda att de restriktioner som finns för umgänget med naturen är avsedda att skydda den. Även mot markägaren. Så när fridlysningen av exempelvis tranor kvarstår, trots att de redan slagit i taket för vad naturen, det vill säga andra arter, tål av konkurrens och predation, för att ”allmänheten” tycker att de är fina att se på. Trots att de förstör grödor för stora belopp. Då ska markägaren fina sig i detta av något slags demokratiskäl.
Den logiska innebörden i sådant resonemang är att andras tyckande är viktigare än markägarens tyckande, ekonomi och rättigheter. Det är i sanning ett justitiemord när rättvisa och rättssäkerhet inte står att finna för en markägare.
Jo, jag vet att lagtiftaren haft intentionen att skydda det som de finner skyddsvärt, även från den lagligt erkända ägaren. Redan detta anser jag vara ett ingrepp, för att inte säga ett övergrepp på äganderätten. Det betyder exempelvis att lagtiftaren tar på sig den allsmäktiga rollen att avgöra vad som intrinsikalt är skyddsvärt och inte. Detta går stick i stäv med erfarenheten, som säger att mångfald skapas och underhålls bäst av många olika och oberoende aktörer.

Det här inlägget postades i Äganderätt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.