Historiker, socialantropologer och andra som forskat i ämnet hävdar att såväl patriarkat som matriarkat har funnits. Patriarken eller matriarkens uppgift har varit att skydda gruppens tillgång till den mark och i förekommande fall vatten, som utgjort grunden för gruppens försörjning. Denna uppgift har vanligen medfört ganska långtgående befogenheter att styra över medlemmarna. Exempelvis har de på flera håll haft befogenhet att styra över fortplantningen.
Detta har då motiverats med att försörjningsunderlaget, marken, inte medgett fri fortplantning utan risk för hela gruppens bestånd. Det kan liknas vid en samlad utvidgad äganderätt till marken. Den matriark eller patriark som lett sin grupp med förstånd har kunnat hålla en stor grupp vid liv.
I områden där samfärdsel till annan mark varit möjlig har en framgångsrik grupp kunnat expandera sitt territorium om närliggande grupp inte varit framgångsrik. Att krig eller fejder ibland uppstått anses som oundvikligt. Grupper som expanderat sitt område har ibland delats.
Vi vet att bland däggdjuren finns flera revirhävdande arter. Hos katt och varg är det honan som bestämmer revir och fortplantning. Hos älg och i synnerhet rådjur är det hanen som hävdar revir och därmed styr fortplantningen. Honorna bildar då subrevir för den tid de behöver det till skyddet av avkomman.
Revir hävdas även av fiskar och fåglar. Det kan således på goda grunder anses att revirhävdandet är något som gynnar arten och att denna ”uppfattning” funnits i naturen under mycket lång tid.
Äganderätten bland männsior har förändrats och utvecklats sedan matriakaten och patriarkatens tid. Generellt kan sägas att ju mer jämlik äganderätt desto bättre samhällsutveckling. Den demokratiska samhällsutvecklingen ställer alltså större krav på en väl fungerande äganderätt. Däri inbegrips att säkerställa den individuella äganderätten och inte falla för den populistiska frestelsen att låta majoriteten förse sig med andras rätt.
Allt eftersom samhällsfunktioner och teknologi utvecklas måste också äganderätten göra det. Eftersom äganderätten är innovationsdrivande måste den skyddas. Men samtidigt måste samhället skyddas mot monopolisering. En balans som kan accepteras av båda sidor måste eftersträvas.
Så mitt svar på frågan i rubriken är ett tveklöst ja!