Alliansens hantering av ärendet med de vanvårdade, misshandlade och utnyttjade barnen förbryllar. Helt klarlagt är att staten en gång tagit på sig ett föräldraansvar genom att flytta barnen från sina biologiska föräldrar till fosterhem eller institution. Statens utredning har visat detta och även visat att övergrepp och misstag begåtts. Utredningen har även gett förslag på kompensation.
Först lät det som om regeringen skulle lyssna på utredaren och ge någon form av ersättning. Sedan blev det tvärstopp. Osäkert rättsläge angavs som skäl för beslutet.
Nu är spekulationerna många. Är regeringen rädd för att de själva sätter ett prejudikat som kan ge andra rätt till ersättningar? Men när regeringen fattar beslut i ärenden av den här typen, ärenden som är så udda att de faller utanför ordinarie lag och rättstillämpning, baseras beslutet främst på en skälighetsbedömning. Det sätter inget direkt användbart prejudikat för framtiden.
Menar alliansen att det finns några fall där missförhållandena inte är tillräckligt väl styrkta? Kan så vara. Men varför ska man avstå från att göra något där de är väl styrkta? Låter ologiskt alternativt svekfullt och oempatiskt.
Tycker alliansen att det som skedde inträffade under en lång och obruten period av socialdemokratiskt styre och att alliansen därför inte har något ansvar för det? Det är mycket som hänt under sossarnas styre, både bra och dåligt. Men när man övertar regeringsmakten så är det i befintligt skick. Är man inte beredd att ta över hela ansvaret och rätta till det som man anser företrädaren misskött, då ska man inte ställa upp i val. Dessutom ger man sossarna en gratis valfråga att vinna röster på i nästa val.
Är det ett utslag av det på den borgerliga sidan allt för vanliga gammaltestamentliga tänket? Att den som det går illa för är en syndare som får del av Guds straff och att det vore en förbrytelse mot Gud att lindra detta straff. Det kan till och med rättfärdiga att man lägger människornas straff till Guds dito. Jag har stött på detta sätt att resonera bland människor som inte är varken särskilt religiösa eller extremt höger. Men de är alltid förtjusta i hierarkier, att slicka uppåt och sparka neråt. De är ingen prydnad för borgerligheten.
Ska det ses i ljuset av den kraftigt ökade medborgerliga reaktionen på missförhållanden i vården? Antalet anmälningar om felbehandling med mera, har ökat kraftigt de senaste åren. Vården är sedan länge vana vid att vara skyddad verkstad som inte får ifrågasättas eller ställas till ansvar. Lagstiftningen står och har helt stått på vårdens sida och inte på patientens. Nu verkar ett folkuppror vara på gång. När man inte kan lita på vården, inte lita på att de gör sitt bästa för att bota, utan bara skyfflar vidare för att minimera landstingets kostnader och när man dessutom fått tydligt demonstrerat att det inte finns någon trygghet att få från försäkringskassan och de så kallade trygghetssystemen, då måste folket reagera. Här ligger ett mycket större ekonomiskt och juridiskt ansvar och väntar på riksdag och regering. Är det det ansvaret man ryggar för?