En nätundersökning på hemsidan Familjeliv.se har visat ett stort intresse från unga kvinnor (mammor) att vara hemmafruar. Debatten går hög. Kvinnofälla eller ett senkommet erkännande av moderskapet?
Är det feministiskt att bejaka mammarollen eller att bekämpa den?
Jag kan bara konstatera att jag träffat kvinnor som inget hellre vill än att vara sina barns allt. Hemmafru i betydelse städgumma och älskarinna till sin make är jag inte lika säker på. Men jag har också träffat kvinnor som verkar ha en närmast panisk skräck för moderskapet, på alla sätt. Att det ska göra ont att föda, att de ska bli fula, att barnen är odrägliga, att de blir bundna, att festen är slut, mm.
Så varför måste samhället bestämma att alla kvinnor måste vara på ett och endast vis? I ett frihetligt samhälle får vi försöka göra det möjligt för de kvinnor som vill vara mor att vara det, och de som vill göra karriär att göra det. Ska det vara så svårt? Det verkar nästan vara svårare för kvinnor att acceptera andra kvinnors val, än det är för män att acceptera kvinnors annorlunda val.
Jämlikhet måste rimligen betyda att frihet att göra olika val och att mötas med respekt för dem. Jämställdhet är som vanligt en ideologisk konstruktion som ställer sig i vägen för frihet och jämlikhet, som gör det svårare att få syn på vad saken egentligen gäller.
RSS – inlägg
Om en exmjölkbonde skriver om mödrars ovilja att acceptera andra mödrars fria val är det onekligen svårt att inte läsa in en helt annan debatt i texten…
Nu hänger jag inte med riktigt, B-J?
Den välmående socialisten kunde ju missa ett ”skattesubjekt” och göra en parasit hemlös?