Regeringen har stoppat licensjakten på varg i väntan på resultat av kommunikationen med Bryssel. Man har även tagit bort taket på 210 vargar för hela riket. Kombinationen av de besluten är naturligtvis starkt provocerande för dem som drabbas av varg i sin närmiljö.
Men regeringens underhuggare, stagliga tjänstemän, byråkrater på vardagssvenska, fortsätter som om inget hänt med sina planer på att placera ut nya vargar i nya områden. Det om något är provocerande.
Det vargkramarna inte vill förstå är att här har vi en situation där staten i hundratals år uppmanat folk att jaga varg. Till slut lyckades man för cirka hundra år sedan att utrota den utanför renbetesområdet. Folk på landsbygden har nu i flera generationer vant sig vid att inte ha varg i omgivningen. Livsstilar, brukningsmetoder, jaktsätt med mera har etablerats utan att hänsyn behövt tas till vargen. Även våra viltstammar, från älg till hare, den biologiska mångfalden, har utvecklats som vi är vana att se den, utan varg.
I ett slag vändes detta upp och ner när man beslutade att freda renbetesområdet från varg och istället ha mer varg än vi haft historiskt på mycket länge i de områden i södra Sverige som varit vargfria i generationer. Att kalla det något annat än ett svek är ett understatement av klass.
Skötsamma svenska medborgare på landsbygden måste få protestera mot denna behandling utan att kallas för rättshaverister och tjuvjägare av myndigheter och press. Man måste få ha en ledande roll i besluten om sin egen miljö.
Det svåraste är att få den röstsäljande medborgaren att inse förnedringen och kränkningen som det innebär att förlora sin egendom. Eller kan det också försäkras med skattebetalarnas avkrävda offer?