Jag har av egen erfarenhet haft anledning att klaga på den offentliga sjukvården. Hur illa det är ställt med bemötande, intresse för patienten, hur dåligt man lyssnar till beskrivning av symtom och vad patienten villuppnå, hur dåligt man bryr sig om resultatet av den egna insatsen, hur en patientkontakt är tidsstudiebestämd till 15 minuter, hur man helst vill stoppa i patienten ett piller och skicka vedrbörande hem, hur man frågar om det går bra att komma tidigt på morgonen för operation och åka hem samma dag, så sjukhuset slipper kosta på en sängplats mm.
Nu hör jag på nyheterna hur psykvården ger 15 minuter i veckan till en inlagd deprimerade person, skickar hem honom efter en månad, utan kommentar. Efter några dagar kommer ett brev där man ber honom ta kontakt igen om han inte hört något från psyket på tre månader.
Så illa är det alltså ställt i ett av våra mest strikt reglerade legitimationsyrken. Kravet på legitimation och offentligt vidimerad professionalisering av ett yrke är alltså ingen garanti för att jobbet blir väl utfört. Nästan tvärtom, när man fått sin legitimation har man fått ett slags monopolställning, blivit en ”untouchable”. Ingen utan motsvarande legitimation kan ifrågasätta någonting av de man gör eller underlåter att göra. Man kan lugnt luta sig tillbaks och kräva ohemult mycket betalt samt fuska sig fram i yrket.
Tydligare bevis för att bristande konkurrens är kontraproduktivt får man leta efter. Bort med alla licenser och legitimationer och inför fri etableringsrätt. Låt de egna arbetsresultaten tala för sig. Acceptera att kunderna, beställarna måste skaffa sig tillräckligt kunskap för att veta vad de köper, hur och varför.
Men sträng övervakning och kontroll löser problemet kanske du invänder? Nej, det ger bara högre kostnader, mer byråkrati och större risk för korruption. Tanken att frihet kan ersättas på ett likvärdigt sätt med byråkrati är fullständigt galen, men förhärskande i Sverige.
Mats
Till att börja med så håller jag fullständigt med dig i din inledande kritik mot hur sjukvården fungerar, eller inte, i dag. Jag har samma erfarenhet och har i princip slutat gå till läkare om det inte är akut. Vårdcentralernas funktion verkar snarast vara att mota Olle i grind. Men om behöver specialistvård så är min erfarenhet att man som regel kommer i kontakt med mycket kompetenta läkare som dessutom lägger tid på att ställa rätt diagnos och behandla denna (psykvården har jag ingen erfarenthet av vare sig egen eller någon som jag känner till de senaste åren).
Men jag undrar vad det är för system du efterfrågar. Ser man till utvecklingen mot ’15-minutersregeln’ så är den ju främst driven dels av konkurrensen av de privata klinikerna och dels av nedragningar inom sjukvården i stort (bland annat som en del av etablering av privata alternativ). Nu kan man ju inte med säkerhet säga att detta inte skulle skett ändå, men det är så det ser ut just nu.
Problemet som jag ser med fri etablering av en så pass viktig funktion som sjukvården är att det främst är de lönsamma bitarna som når den privata marknaden (detta är ju iofs inte unikt för sjukvården utan gäller all avreglring av offentlig verksamhet). Sedan tillkommer förstås problemet med kravspecar i upphandlingsförfarandet. Men jag antar att du anser att det senare kommer att försvinna om man släpper kopplingen till landsting och kommuner fullständigt.
Jag är visserligen inte för avreglering av sjukvården och som den sker i dag så gör man ett grovt tankefel där man tar bort förutsättningarna för att bedriva en effektiv sjukvård inom den offentliga sektorn utan att man skapar dem för den privata marknaden. Det säger sig självt att resultatet måste totalt sett bli sämre.
Måns, jag tror vi börjar bli många som sett dåligt fungerande sidor av nuvarande system. Vi har all rätt att påtala bristerna. Jag kanske rent av är tjatig, men till dess vi får en djuplodande debatt i ämnet måste vi fortsätta påtala bristerna.
Jag och en del andra tror att en annorlunda utformad etableringsrätt och ett annat sätt att upphandla tjänsterna kan vara en del av lösningen. Idag är det ju inte kunden/patienten som sköter upphandlingen, utan politiker och tjänstemän. Då blir det svårt för patienten att få det hon behöver och vill ha.
Jag erkänner utan omsvep att jag inte har hela lösningen. Å andra sidan är det inget som kan fordras av mig Det får räcka tills vidare med jag gör min plikt och utövar min rätt som medborgare och påtalar fel samt visar på hur jag vill att det ska fungera.