Av B-J Bjurling
Jag konstaterade i mitt förra inlägg att tron på djurs och växters egenvärde eller intrinsikala värde ur ett värdeteoretiskt perspektiv är en högst tveksam föreställning som demokrater har all anledning att tillbakavisa. Det här betyder att när vi kliver ner från metaetiken till den normativa etiken finns inga diktat från någon gudomlighet eller Platons idévärld att ta hänsyn till. Oavsett vad de religiösa påstår. Hur vi människor bör förhålla oss till djuren blir en moralisk fråga, eftersom djur är kännande varelser som kan må bra eller dåligt, beroende på hur de behandlas. Därpå följer frågan om moralens förhållande till staten och lagstiftningen. Ska allt i samhället kunna bli föremål för politik? Om man svarar nej på den frågan, om man menar att det måste finnas utrymme för oss som privatpersoner att göra egna moraliska bedömningar och t.o.m. göra politiskt inkorrekta val, då får inte allt som en majoritet skulle kunna bedöma som omoraliskt kunna kriminaliseras och lagföras. Lagarna är väl ändå till för att skydda enskildas och minoriteters rättigheter? Om man menar allvar med att ”det allmänna skall … värna den enskildes privatliv och familjeliv” (Regeringsformen §2) så måste man också lämna åt den enskilde att fritt välja vilka animalieprodukter han vill utnyttja som föda, kläder eller nöjen.
Även den som privat anser att kött- eller pälsdjursuppfödning är moraliskt förkastligt borde kunna hålla med om att ställningstagandet är en privatmoralisk och inte en statsrättslig angelägenhet. Historiskt sett var syftet med den första djurskyddslagstiftningen att skydda djurens ägare från att en tredje part (kusk, dräng etc.) skulle överanstränga eller eljest skada djuren. Senare gled syftet över till att allmänheten skulle besparas obehaget att uppröras över djurplågeri. Därefter var steget kort till att hävda att djurskyddslagstiftningen var till för djurens skull, vilket ur rättsfilosofisk synvinkel förefaller obegripligt, men som en psykolog lätt kan förklara med en term som ”projektion”.
Dock kunde själva arrangemanget med en statligt kontrollerad djurskyddsminiminivå uppfattas som en praktiskt förnuftig lösning. Både konsumenter och producenter tjänade på att djurskyddslagen uppfattades som en garantisedel för att animalieprodukterna framställts på ett moraliskt acceptabelt sätt. Detta förändrades med EU-integrationen, då det inte längre gick att ”stoppa charket vid gränsen”.
Ett av huvudargumenten vid EU-omröstningen var ju att EU skulle ge oss billigare livsmedel. Och det fick vi, till priset av att våra inhemska djur och djurägare slogs ut, bl.a. p.g.a. vår stolta, hårda djurskyddslag. När svensken (med sina offentliga upphandlingar)fick möjlighet att välja mellan pris och kvalitet tog han förstås vara på den möjligheten, med känt resultat.
Samtidigt har utvecklingen helt onödiggjort lagens roll som garantisedel i och med att branschen själv infört certifieringssystem som t.ex. KRAV, Sigill, Arlagården etc.
Animalieproduktion bör betraktas som ett kontrakt mellan konsument och producent som inte angår tredjepart, dvs. ickekonsument. Utan en tvingande lag i botten verkar det rimligt att anta att marknaden kommer att nivelleras i tre segment:
- KRAV,
- en nivå motsvarande dagen lagkrav (”arlagården”?)
- samt bulk.
Låt varje konsument bli salig på sin fason. Man kan knappast ens hävda att bulkkonsumenten skulle ha någon sämre sorts moral än kravkonsumenter. De prioriterar bara andra saker.
När nu regeringens djurskyddsutredning presenteras borde konsumenter och producenter enas om att det statligt reglerade djurskyddet har spelat ut sin roll. Det behövs inte längre, gör mera skada än nytta.
Att i det läget bara byta svensk lag mot EU-lag vore som att hoppa från den ena galna tunnan till den andra.
Det troligaste resultatet av en slopad lag är en ökad konsumentmedvetenhet vilket troligen leder till ökad försäljning av kravsegmentet och mindre lågprisbulk. I så fall en nettovinst för djurens välfärd.
”Djurskyddsaktivism” eller ”terrorism” är inget annat än en förtäckt ransonering av livsmedel.
Vad månne svenska konsument tycker om att offentliga institutioner är beroende till 70% av importerade animalier.
Den tiden sozialisterna kunde köpa billiga röster för att man lovat sina väljare livsmedel till priser som är ”näst intill gratis” är garanterat förbi!
När flera delar av produktionen tvingas stänga på grund av den slags fanatism kommer det att stå svenska folket dyrt och vem kan starta upp en nerlagd produktionsapparat.
Vem vågar riva hus och skyffla asfalten som täcker en stor del av den skånska jorden?
Visst har den svenska modellen, med ”världens strängaste djurskyddslag” i botten, inte fungerat. Lantbrukarna har fått se sin produktion granskas och förkastas av inspektörer som ofta har dålig kunskap om just det dom är satta för att granska. Det har gjort att många djurbönder gett upp sin produktion. Vad Sverige är bäst på är att slå ut våra egna livsmedelsproducenter och importera maten istället.