I gårdagens blog om Skogsaktuellts intervju med Göran Persson fick jag en kommentar från Niklas som undrade om jag inte trodde på ekosystemtjänster. Det blev ett kort svar, för jag insåg att det kräver en längre utläggning.
På senare tid har det blivit allt tydligare att äganderätten i den allmänna debatten och i allmänhetens ögon får träda tillbaks för allemansrätten. I klartext gör man tolkningen att det som inte uttryckligen är förbjudet är tillåtet. Värdet av skog och sådd gröda är markägarens, inget snack. Det som en gång specifikt nämnts i lagen att man inte får göra eller ta med sig, är något så när fredat.
Men allmänheten vill ha mer för ingenting. Sten får man inte ta utan lov av markägaren. Men vackra och spänande stenar tycker de flesta att det är OK att ta hem och lägga i bokhyllan eller rabatten. Terrängkörningslagen är ganska sträng, men många struntar i den, särskilt i fyrhjulingsboomens spår runt våra storstäder.
Strandskyddslagen ger allmäheten rättigheter gentemot markägaren utöver vad allemansrätten gör. Fiskerättsregler har också ändrats för att ge allmänheten en del av ägarens rättigheter. Prospektering efter mineral och malm på privat mark är fritt. Det till och med uppmuntras av myndigheter och lagstiftning. Nyckelbiotoper, våtmarker, Natura 2000, vattendirektiv, artskydd, kulturminneslag, naturminneslag, ekologiskt, KRAV, FSC mm är uttryck för allmänhetens självpåtagna rätt till intrång i äganderätten.
Det är nu tiotalet år sedan jag första gången hörde Svante Axelsson och Mikael Karlsson, som då fortfarande var doktorand vid Karlstads universitet och inte ordförande i SNF, tala om ekosystemtjänster. Då framgick det med tydlighet att det var ytterligare en nyttighet som de ansåg att marken ska tillhandahålla genom för markägaren tvingande skötsel. Det skulle lanseras som ytterligare ett sätt att beskriva verkligheten för att styra allmänhetens och i synnerhet politikernas tankar så att det ska bli självklart och legitimt att inskränka äganderätten och kräva gratis anpassning av markägaren till tidens modenycker.
Det är inte minst ytterligare ett exempel på hur man med intrinsikalism, biocentrism, ecocentrism som förinställd tolkningsmall underkänner gängse demokratiska principer och lurar till sig makten från en okunnig allmänhet. Ja, ekosystemtjänster satta i system som tvingande krav kommer att ytterligare minska den enskilde markägarens frihet och rådighet över sin egendom.
Startskottet för denna de okunnigas maktövertagande av privat mark kan sägas vara Stefan Jarls gravt osakliga film ”Naturens hämnd” från tidigt 80-tal. I åratal hade jordbruksnäringen talat om övergödsling som en naturlig del i ett modernt jordbruk. Övergödsling är alltså metoden att sprida gödsel, ofta handelsgödsel, i växande gröda. Alltså att lägga gödseln över markytan istället för att mylla ner den i jorden, under rötterna. Sedan kom debatten om övergödning, alltså överskott av näringsämnen i vattendrag, främst Ötersjön. Mot den mediala och massiva okunnigheten hade lantbruket inte en chans att förklara skillnaden mellan övergödsling och övergödning. Av bara farten blev stora delar av konventionellt jordbruk och beprövad erfarenhet underkänt av dem som inget visste. En propagandaseger för ofrihetens förespråkare som fortfarande genomsyrar samhällsdebatt och mediabevakning.
Tro mig, ekosystemtjänster kommer när det väl etablerats i det allmänna medvetandet att bli en black om foten för markägarens frihet.
Mats
Jag är helt övertygad om att du ved vad ekosystemtjänster är, men i den här artikeln tycker jag att du blandar begreppen rätt så friskt. Ekosystemtjänster har ingenting med intrisikalism eller biocentrism att göra, de är per definition vad naturen producerar ’gratis’ till människan (inte endast markägaren) dvs med ett tydligt mänskligt fokus. I tillämpningen av bevarandet av ekosystemtjänster kan utvecklingen lika gärna gå mot en utarmning av den biologiska mångfalden i stort som i ett upprätthållande av den (beroende på vilka ekosystemtjänster det rör sig om och hur man hanterar dem).
Däremot så kan de gå på tvärs med din uppfattning om äganderätten. Tar man ditt exempel med övergödsling och övergödning så har det ju visat sig att det förra ofta lett till det senare varför kopplingen inte är helt orimlig (även om du har visst fog för det du säger). Ser man till ekosystemtjänsterna så är det ju rätt många som påverkas av handelsgödslet. Produktionen av livsmedel per areal åkermark ökar tveklöst vilket får anses uteslutande possitivt, för markägaren och allmänheten båda. Men sedan har vi övergödningen som negativt påverkar vattenkvalitén i diken, vattendrag, sjöar, hav och i vissa fall dricksvatten och grundvatten. Kostnaden för att degenerera de ekosystemtjänster som levererar rent vatten, produktion av matfisk, biologisk mångfald, badplatser tas ju inte i första hand av markägare som övergödslar.
Så i det här fallet har vi ett exempel där förstärkningen av en ekosystemtjänst ger en direkt ökad inkomst för markägaren och indirekt för samhället men samtidigt ökade kostnader för allmänheten ibland även för andra markägare genom försämrad status på andra ekosystemtjänster. Är det då rimligt att inte ställa krav på markägaren från det allmännas sida?
Hade man tänkt rätt från början så skulle användandet av handelsgödsel varit kopplat till krav på att man så långt det är möjligt upprätthöll standarden på samtliga de ekosystemtjänster som påverkas. Ett relativt enkelt sätt hade varit att vattenkvaliten skulle vara ungefär den samma på vatten som kommer in till en fastighet som det som lämnar den (genom att mäta i diken och vattendrag som dränerar marken). Lösningar för detta har ju utvecklats efterhand som man upptäckt problemen.
Nu var detta förstås inte möjligt eftersom man inte hade denna kunskap när användandet av handelsgödsel tog fart i Sverige och övriga världen. Men det hade inneburit att den totala kostnaden för att producera livsmedel hade belastat så väl markägare som konsumenter genom livsmedelspriser (som ju är det rätta kostnadsstället i det här fallet) och att tekniken för att minimera så väl kostnader som belastningen på ekosystemtjänsterna successivt hade minimerats genom utveckling. Självfallet är det jag beskrivit en förenkling av verkligheten, det tror jag att du vet att jag är helt medveten om, men det är i alla fall rätt sätt att angripa ett problem som detta och många liknande. När man inte gör det bygger man problem och konflikter i systemet som vi i dag har svårt att lösa.
Det faller tillbaka till de, ofta helt riktiga, resonemang du brukar föra om frihet och ansvar.
Måns, när du skriver så långa kommentarer kanske du vill skriva en krönika som gästskribent på Gästlistan?
Visst är det så att näringsläckage förändrar en biotop eller rent av ett helt ekosystem. I vissa fall, lokalt, har det varit av godo sett med människans perspektiv,
Å andra sidan finns det inget normalt ekonomiskt incitament att gödsla mer än man får utbyte av i skörden. Så där kan man säga ekosystemtjänsten och bondens intressen går hand i hand. Om jag inte är felunderrättad så är Östersjöns övergödningsproblem i huvudsak att hänföra till avlopp.
Det äganderättsliga problem som jag ser och kanske formulerade otydligt, uppstår när samhället efterfrågar en ekosystemtjänst som inte sammanfaller med markägarens intressen, ekonomiska eller annorledes. I synnerhet om samhället vill bestämma, men inte betala och markägaren inte har möjlighet att ta betalt.
Mats
Som alltid i de här frågorna så tycker jag att det handlar om en avvägning (ekonomisk och för andra intressen) mellan vinster och kostnader för markägare (enskilda) och samhället (allmänna). Det finns fall som du varit inne på där det bedrivs näringsverksamhet på annans mark (med allemansrätten som grund) där skyddet för markägare och äganderätten behöver stärkas (gäller dock inte husbehovsnyttjandet).
Samtidigt finns det fall som om vi återgår till övergödningen där detta inte är fallet, ett exempel skulle kunna vara skyddszoner mot vattendrag på åkermark. Dessa är frivilliga i dag (mot viss ersättning), men enligt mitt resonemang ovan borde de kanske varit lagstadgade som i vissa andra europeiska länder.
Måns, i ditt senaste inlägg ser jag inte någon klar koppling till ekosystemtjänster?
Men det är i högsta grad ett tveeggat vapen. Det är oftast så att man föreställer sig något slags bevarande av status quo när man talat om ekosystemtjänst. Därmed kan det antingen bli ett krav från samhället, eller ett krav på bidrag från samhället för att markägaren inte ska ändra sin verksamhet så att en tjänst som gynnar ett annat ekosystem, en annan ekosystemtjänst, uppstår. Det blir riskerar bli mycket stelbent, reglerat, inlåsningseffekter, ofritt, utvecklingshämmande mm.
Mats
Nu börjar jag undra om du faktiskt vet vad en ekosystemtjänst är? Det finns inga krav på hur den upprätthålls egentligen även om det ju är att föredra att genom ett fullt fungerande ekosystem.
I senaste inlägget avsåg jag ekosystemtjänsterna skogsproduktion kontra friluftsliv (dvs bär- och svampplockning) och produktionen av svamp och bär i sig självt som ibland överutnyttjas av andra än markägarna.
Sedan var det åter ekosystemettjänsterna livsmedelsproduktion (vilket eg. inbegriper flera andra tjänster) kontra vattenkvalitet (vilket eg. också omfattar flera ekosystemtjänster) så där fanns en hel del.
Det finns egentligen inget statiskt alls i begreppet i sig, men ju mer fungerande ekosystemen är desto mer levererar de till människan, så ekosystemtjänster är egentligen inget annan än vettig resurshantering.
Vi har tydligen lite olika information eller syn på vad ekosystemtjänst (EST) är. Som jag uppfattat saken är livsmedel, virke och papper inte EST. Naturupplevelse är ett gränsfall.
EST är främst de funktioner naturen tillhandahåller utan att vi specifikt efterfrågar dem eller söker massföröka dem för skörd. Det är så att säga den nytta som kommer på köpet i ett fungerande ekosystem.
Men man kan gynna det ena eller andra ekosystemet utifrån den nytta, det slags bifångst, man är intresserad av.
Tolkningen kan ha ändrats sedan jag först lärde om det, utan jag uppfattat förändringen.
Tack Mats för att du gjorde en ordentlig utvikning på din syn av ekosystemtjänster. Jag hade ju hoppats på att ekosystemtjänster skulle bygga på frivilliga överenskommelser från skogsägarnas sida med nya inkomstmöjligheter i sikte. Personligen har jag inget emot vare sig naturvård eller friluftsliv, så länge det bygger på frivillighet och genererar vettiga pengar till markägaren (producenten av ekosystemtjänsten). Dagens modell där staten konfiskerar mark efter eget gottfinnande (och således gör markägaren rättslös) samtidigt som ersättningen ofta bara blir symbolisk, är ju åt h-vete.
Måns B! Angående växtnäringsläckaget och övergödningen av sjöar och vattendrag, så beror det på två saker. 1 Löst växtnäring finns i markvätskan. 2 Nederbördsöverskott finns, som tar med sig den lösta växtnäringen ut till vattendrag och sjöar.
Det är mikroorganismernas aktiviteter som avgör om och när det finns löst växtnäring i markvätskan. Det är inte särskilt lätt för vare sig byråkrater eller lantbrukare att styra över mikroorganismerna. Trots att det finns ca 6-8 ton kväve i mullen, så måste lantbrukaren gödsla med 100-200 kg kväve, beroende på gröda och förväntad skörd. Annars blir det total missväxt, vilket lämpligen kan beskådas i gödslingsförsökens nollrutor. Dessutom suger mikroorganismerna snabbt upp mycket av det tillförda kvävet och binder in det i mullen, för att sedan successivt mineraliseras.
Nederbördsöverskottet dikteras helt och hållet utav hur vädret blir. Avdunstning och transpiration brukar uppgå till 300-450 mm/år i södra Sverige, beroende på gröda och växternas vattentillgång under säsong. Årsnederbörden brukar uppgå till 500-1000 mm/år, beroende årsvariation och var i Södra Sverige vi befinner oss. Vädret är ju som bekant omöjligt att styra över idag och över huvud taget svårt att förutse mer än kanske 5-7 dagar framåt. Knappast lantbrukarnas fel att det blev ett nederbördsrikt år i år…
I Rothamsted utanför London har det gjorts olika växtnäringsförsök i över 150 år. I en parcell har det inte gödslats på ca 150 år och skörden blir ju där efter. Dock läcker den parcellen fortfarande bortåt 80% av de fullgödslade parcellernas kväveläckage, vilket borde få var och en att fundera på hur stor handelsgödselns och industrijordbrukets ”skuld” egentligen är i sammanhanget.
På det som tidigare hette avdelning för vattenvård, institutionen för markvetenskap, SLU (numera avd. f. Biogeofysik och vattenvård, inst. f. mark och miljö), har det gjorts en del datasimuleringar, som visar att det läckte minst lika mycket kväve från de svenska åkrarna runt åren 1860-70 som idag. Skördarna är dock ca 10 gånger större idag.
Trots detta tycker MånsB att lantbrukaren ska vara skyldig ersätta samhället för det växtnäringsläckage, som i huvudsak bygger på högst naturliga processer som lantbrukaren knappast kan lastas för. Alla dylika idéer borde ju falla på orimlighetens krav.
Jag blev tvungen att kolla upp ekosystemtjänster (EST). Hittade följande fem kategorier, med exempel:
Supporting (understödjande) vattenrening
Regulating (reglerande) pollinering
Cultural (kulturtjänster) blommors skönhet
Preserving (bevarande) reserv, oupptäckt, outnyttjat
Providing (tillgodoseende) mat, timmer
När jag lärde mig om detta så räknades primärpoduktion (mat och timmer) inte som en EST. Det känns som om det är näringarna som lyckats få acceptans för det för att kunna få betalt, eventuellt bidrag, i det ögonblick samhället värderar andra tjänster högre än traditionell primärproduktion.
Den stora frågan ur ett frihets- och äganderättsperspektiv är vem som göra värderingen av vilken del av EST som ska prioriteras på viss mark och hur det ska betalas. Med andra ord, vilken frihet och vilken rätt ägandet behåller när saker och ting ges nya namn.
Det känns som om inkvisitionen mot äganderätten fortsätter oförminskat. I orwelliansk och nyspråklig anda söker konfiskatorerna oförtröttligt nya ord och målande uttryck, gärna vilseledande, som kan motivera fler inskränkningar i den enskildes rätt och frihet.
Mats
Det kan nog vara som du säger att definitionen har vidgats en del de senaste deceniet. Numer så inkluderas även tjänster inom den areellt produktiva näringen eftersom det finns många biologiska processer där som behöver fungera för att dessa ekosystem ska producera.
Måns!
När primärproduktion räknas in i EST, då känns det som om det ligger ett schakrande bakom. Tunga intresseorganisation som kommit överens, om du skyddar mina intressen så skyddar jag dina.
Som vanligt är det individer och små aktörer som kommer i kläm, även sådana som råkar vara medlem i någon av organisationerna.
Mats
Jag förstår hur du tänker här och jag delar delvis din uppfattning vad det gäller den politiska tillämpningen av EST. Men andledningen till att man vidgat begreppet är att bättre beskriva helhetsfunktionen i ekosystemen. Även om du och jag har en hyffsad uppfattning om hur ett fungerande ekosystem ser ut och vad det levererar i form av EST så är det inte fallet bland majoriteten av befolkningen och definitivt inte bland beslutsfattarna.
Hela EST begreppet tog fart 2005 när den första Millenium ecosystem assessment rapporten kom (googla på det så hittar du hemsidan). Det var så vitt jag vet första gången som någon försökte ta ett samlat grepp på EST och dess värde för människan, sedan dess har det kommit ett antal rapporter från det nätverket.
Till detta har det kommit TEEB, The economics of EST and biodiversity, (i UNEPs regi) som gett ut flera rapporter främst riktade mot beslutsfattare (du kan googla på TEEB med).
Poängen med hela EST-begreppet är ju att man värderar vad naturen levererar i monetära värden för människan, och detta inkluderar ju naturligtvis primärproduktionen och exempelvis vattenrening.
Sedan har du helt rätt i att tar man bara hänsyn till en eller ett par ekosystemtjänster (som exempelvis klimatreglering) så är ju risken överhängande att så väl den biologiska mångfalden eller mindre enskilda brukare kommer i kläm. Det är också vad man kan förvänta sig när företrädesvis politiska intressen driver frågor som EST i stället för en helthetssyn.