Av B-J Bjurling
Vad menar vi med att ”alla är lika mycket värda”? För att reda ut den frågan måste vi först klargöra vad som menas med ett värde. Jag citerar ur en vanlig lärobok i filosofi (Emond – Vad är filosofi): ”Människan är alltings mått” brukar tolkas som ett uttryck för värderelativism. Det är ingen tvekan om att vår tid varit utpräglat värderelativistisk. Värde måste vara ett värde för någon. Om man inte tror på Gud, framstår värde som något som bara kan finnas under förutsättning att det finns värdeupplevande varelser.” Motsatsen är ”värderealismen, som hävdar att värden har en faktisk existens, som är oberoende av om de uppfattas eller ej.”
Om det således är människor som skapar värden genom att värdera utifrån sin personliga synvinkel, blir det därför svårt att försvara dogmen om alla människors lika värde. Självklart är det inte sant, ty ur min personliga synvinkel är det ju en rent otrolig skillnad på folks värde. Mina egna barn är t.ex. bra mycket mera värda för mig än andras ungar.
Därmed inte sagt att jag vill förkasta den s.k. ”likavärdesprincipen”. När vi talar om likavärde, så gör vi alltid det i ett speciellt sammanhang: nämligen i frågor som gäller individens förhållande till samhället. Det är en del i samhällskontraktet – att vi kräver att alla ska behandlas likvärdigt av staten, ha samma rättigheter och skyldigheter. ”Likavärdesprincip” är ju bara ett ord, tydligen ett något missvisande ord. Att kalla principen för ”likarättsprincip” skulle antagligen vara mera korrekt, eftersom staten inte är ett värdeupplevande medvetande.
Lite raljant kan man påstå att den som vill hävda ett ”människovärde” på sig själv och andra bör se upp med människohandlare. Då känns det tryggare med rättigheter.
Här ser vi alltså att varje annan värdeståndpunkt öppnar för ett fascistiskt/odemokratiskt samhälle. En ”röd man” kan t.ex. hävda att arbetarklassen eller staten har reella värden som övertrumfar individens och som individens rättigheter och intressen kan offras för. En ”brun man” kan ge rasen ett reellt värde och en ”grön man” kan hävda att djur, växter, landskap etc. har egenvärden eller inneboende värden eller intrinsikala värden etc (kärt barn har många namn). De gröna aktar sig förstås noga för att jämföra dessa ”inre” värden med människovärden. De hävdar bara att de finns, som absoluta, dvs reella värden och att vi människor måste respektera dessa rent påhittade värden.
Här finns förstås en glidning. Visst kan man kanske med visst fog hävda att djur och möjligen också växter är värderare som värderar sin egen tillvaro. Men för att hävda att människan därför inte har rätt att utnyttja dessa växter och djur måste man ge dem reella värden, dvs. värde oberoende av en mänsklig aktör.
Att det har blivit så här beror troligen på det sammanhang som likavärdesprincipen har sammanförts med. Det är ”likavärdesprincipen” som har getts äran för att skilja oss – de goda, från ondskan, exempelvis nazisternas gaskamrar. Kanske i synnerhet inom skolans värld. Eftersom ”likavärde” förknippats med det goda har detta likavärde fått en tendens att sippra ut åt alla håll. Ju fler företeelser man är beredd att tillskriva värden eller likavärde – desto godare måste man väl vara? Altruism, självgodhet och jante sköter resten.
Hade man istället på motsvarande sätt marknadsfört mänskliga rättigheter, humanism och antropocentrism hade dagens problem med de gröna aldrig uppkommit. Som Mats har formulerat det:
”Jag blir så hjärtligt trött på alla självgoda änglar som i sin monumentala självgodhet inte begriper vilken satans djävulskap de ställer till med.”
För att komma tillrätta med det här måste vi alla, och i synnerhet skolvärlden, visa större intresse för grundläggande värdeteori. Som det nu är smyger ju värderealismen på oss från alla håll. Särskilt kännbart och akut är det för våra naturbrukare. Tänk på naturskyddares och djurrättares krav på reservat, fridlysningar, djurskyddslagar, biologisk mångfald etc.