För en tid sedan tog en cirka 30-årig kvinna, med initialerna KB, i Stockholm ett ett antal böcker till ett värde av 1600 kr i en bokhandel. Inget märkvärdigt i en stad av den storleken kan tyckas. Det märkvärdiga den här gången är att hon är socialdemokrat och har haft en del tunga uppdrag inom partiet. Bland annat i kriskomittén efter valförlusten och minst en ordförandepost i någon av avdelning eller organisation. Hennes far är en känd journalist på SVT.
Hon erkände. Men inget av detta har behandlats i den vanligtvis så skandalförtjusta MSM. Man kan, nej, man måste faktiskt fråga varför?
Det är inte så att MSM inte skriver om sossar som begår fel. Det är inte så att MSM inte skriver om folk som begår brott för att skydda deras föräldrar. Men KB är tydligen också ett viktigt vittne i våldtäktsmisstanken mot Julian Assange. Svenska MSM verkar mer intresserade av att få honom fälld än att få rätsida på våldtäktsanklagelsen. Kan feministisk politisk korrekthet vara motivet till att det inte skrivs? Att man inte vill bidra till att misskreditera ett vittne som är nära bekant med de två kvinnorna? För det skulle ju minska utsikterna till en fällande dom, eller att det ens går till åtal.
Sedan kan man inte låta bli att förundras över hur märkvärdigt ofta socialdemokrater nu för tiden tycks ha svårt att skilja på ditt och mitt, rätt och fel. Hur har det blivit så? Visserligen ingår kollektivism i den socialistiska ideologin, men arbetarrörelsen formulerade tidigt deviser som: gör din plikt – kräv din rätt. Har man förskjutit balansen mellan plikt och rätt?
All makt korrumperar, heter det, och att absolut makt korrumperar absolut. Har socialdemokratins långa maktinnehav lett till en förväntan om specialbehandling, privilegier och straffrihet? Har Sverige en etablerad, demokratiskt framavlad nomenklatura? En samhällsklass av politiker, tjänstemän, ombudsmän, journalister och liknande, som befrämjar sig själva och som vi väljare inte kan bli av med för att det alltid blir tillräckligt många kvar för att försörja dem vi röstat bort och sedan hjälpa dem tillbaks på nya poster.
Det är också bekymmersamt att socialdemokratin som en väsentlig del av oppositionen inte lyckas formulera någon träffsäker opposition. Demokratin kräver trovärdiga alternativ för att inte förfalla, inte stelna i otidsenliga former. Ja, frånvaron av en aktiv trovärdig opposition kan rent av sägas främja framväxten av en nomenklatura. Vi är alltså ingalunda varaktigt skyddade bara för att det tidigare maktpartiet ställts åt sidan.
Den här artikeln hade ju varit betydigt intressantare utan den partipolitiska vinkeln, frågorna du ställer är relevanta men ur ett bredare perspektiv än för bara socialdemokrater. Åtminstone tror inte jag att det finns någon större skillnad i mänskligt beteende beroende på politisk ideologi när man kommer till makt-korruptionsfrågeställningar. Möjligen kan det ta sig lite olika uttryck men effekterna lär vara de samma.
Problematiken med elitistiska yrkespolitiker är dock väl värd att dryfta.
Sozialister är experter på offentliga schavotteringar av sina motståndare och framför allt när ”domarna” döljer sig bakom murar oåtkommliga för alla och envar som vi är tvingade att hålla vid liv med hjälp av skatter. Lagligheten i deras tilltag kan vi aldrig ifrågasätta för dom kan inte skilja på en sanning och en lögn, avundsjukan är är av större vikt för dem än sexualdriften!
Varför skickar inte Mats artikeln runt till olika rikstidningars kommentering
så att det blir offentligt?
Alla fakta finns i klartext på nätet, de är väl kända på redaktionerna. Tolkningen är min.
Jo, jag hade funderingar om hur mycket jag skulle trycka på det socialdemokratiska/socialistiska. Det är inte min huvudpoäng, men jag gjorde bedömningen att jag inte kunde låta bli att nämna det.
Det finns enskilda socialdemokrater som jag håller högt i kurs, för att jag känner dem. Likaså finns det moderater, centerpartister, osv, som jag inte litar på, av samma anledning. Huga!